En mig närstående person deltog hösten 1995 i en svensk delegation som reste till Sydafrika. Hon träffade en rad personer i det politiska toppskiktet, bland annat nuvarande presidenten Cyril Ramaphosa dock ej Nelson Mandela. Den nivån i vart fall. Några månader tidigare hade hustrun och jag varit på en privat bjudning i Stockholm, på Södermalm gubevars. Där hade ett etniskt svenskt par stolt berättat att deras ganska nyfödda dotter skulle få tilltalsnamnet Winnie. Detta efter Nelson Mandelas hustru Winnie Madikizela, som under en period hade något av helgonstatus. Hennes stjärna dalade totalt med tiden, men det är en annan historia.

Hur som helst rådde vid den här tiden en stämning av närmast oreserverad svensk optimism gentemot det nya Sydafrika och dess styrande parti ANC som vunnit en jordskredsseger vid valet 1994. Just detta år hade kontinenten skakats av det fasansfulla folkmordet i Rwanda. Folkslaget Hutuer gav sig återigen på folkslaget Tutsi. Det hade hänt i större skala redan 1959 med kanske 100 000 döda. Året 1994 var dödstalet runt 800 000. Skälet till folkmordet beskrevs i västmedia främst som resultatet av belgisk apartheidpolitik som tidigare tillämpats i Rwanda.

I Sydafrika, vägvisare till det nya Afrika, skulle den typen av motsättningar enkelt röjas undan. Den sydafrikanska versionen av apartheid var avskaffad och alla folkgrupper – svarta, färgade, vita – skulle leva tillsammans i den nybildade regnbågsrepubliken. Sydafrika skulle förebåda det nya Afrika. Så enkelt var det.

Och för övrigt – allt dåligt i Afrika kunde på ett eller annat vis härledas till vit kolonialism. Sådan var stämningen då och många tänker märkligt nog att det inte är mycket annorlunda idag, trettio år senare. Myten om den evigt skadliga vita kolonialismen är en lämplig och numera även nödvändig syndabock.

För något årtionde sedan växte en intressant trend främst i USA bland folk som kallade sig slavättlingar. De ville tillbaka till sina rötter, till Afrika. Att många inte hade koll på historien eller ens visste att Afrika är en kontinent och inte ett land, skapade en del förvirring. Icke desto mindre finns mängder av beskrivningar av svarta amerikaner som gråter hejdlöst när de äntligen får beträda moderjorden. Det hela är förstås rörande, människor har i alla tider sökt ett riktigt hemland, ett bättre liv, trygghet och allt i den riktningen.

Men därefter följde uppvaknanden för många remigranter. De amerikanska slavättlingarna hade uppenbarligen haft betydligt bättre liv i USA än deras bröder och systrar som blivit kvar i Afrika. Detta visade sig högst konkret då medhavda US-dollars gav dem en köpkraft som lokalbefolkningen bara kunde drömma om. En festmåltid åt hela familjen för två dollar? Ett riktigt litet hus för femtiotusen? Snabbt bildades ny typ av överklass i Ghana, dit de flesta amerikaner tycktes ha sökt sig. Motsättningar mellan folk födda i Ghana och ’främlingarna’ som de kallades, växte och etablerades. Restauranger, kaféer och allehanda affärer hade ofta två prislistor, den ena avsedd för främlingar. Dessa fick betala flera gånger mer – om de vägrade fick de bli utan. Fastighetsmarknaden svajade, prislappen på villor i attraktiva områden sköt iväg. Risken att utsättas för brott ökade dramatiskt under några år. Nyetablerade områden blev ’gated communities’ med taggtråd och beväpnade vakter. Sjukvård, skolor, basal infrastruktur, allt måste de ordna själva. De amerikanska främlingarna hade ofta råd att betala, men en fundamental fråga växte fram. Var det så här drömmen om Afrika skulle gestalta sig?

En del amerikaner med mörk hy reste runt i Afrika och letade efter den anständighet som utlovats av Sydafrika trettio år tidigare. De reste till Tanzania, Kenya och Angola men överallt fanns korruption, kriminalitet, underutveckling samt inte minst – våldsamma motsättningar mellan familjer, klaner och folkgrupper. Var de än letade fanns enbart svajiga och svaga statsbildningar där ingen aktör tycktes bry sig det minsta om samhällets helhet. Och då ska sägas att jag inte sett något vittnesmål efter besök i de riktigt bekymmersamma områdena i Nigeria, Kongo, Liberia eller Sudan – för att nämna några få exempel. Ifall drömmen om Afrika inte kunde finnas i det relativt välordnade Ghana, var det meningsfullt att söka vidare?

Eller ens att stanna i Afrika?

Många flyttar idag tillbaka till USA och Storbritannien, ekonomiskt fattigare än när de lämnade men definitivt rikare på erfarenheter.

Allt det som jag beskriver finns att se i överflöd på Youtube för den som undrar och vill veta mer. En början rekommenderas på kanalen GoBlack2Africa.

Urban Hagman är skribent, flanör och fri forskare inom Life-Style Design (pensionär). Kör gärna motorcykel. Före detta serieentreprenör. Bred akademisk inkompetens, blev fil kand (statsvetenskap) och fil mag (litteraturvetenskap) i behagligt tempo. Bor med lagvigd hustru, mestadels i Stockholm. Har tre vuxna söner.