Med den gamla socialismen menar jag den som utvecklades av Karl Marx (och då kallades den vetenskapliga socialismen) och sedermera också av Vladimir I. Lenin (varvid den bytte namn till marxism-leninismen).

Med den nya socialismen menar jag den som artikuleras av den ena och den andra, till exempel miljöpartiet, som dock ofta inte riktigt vill vidkännas beteckningen.

Grunden för miljöpartiets och dess trosfränders – dit även en del partier hör som med fasa avvisar anklagelser om socialistiska böjelser – ideologi är övertygelsen att den fria marknadsekonomin (och praktiskt taget all övrig frihet, till exempel den till nyligen bevarade friheten att avlägsna plastskruvkorken från PET-flaskan) är skadlig för människan och därför måste ersättas med sådan planhushållning som numera kommer krypande från Bryssel. Det är bara att läsa innantill i exempelvis miljöpartiets program, där statlig styrning av ekonomin förklaras nödvändig:

Vi måste ställa om till en ekonomi som tar långsiktiga hänsyn till miljön och människors välbefinnande. Ständig ekonomisk tillväxt i traditionell bemärkelse är inte möjlig på en planet med begränsade resurser. Det är politikens ansvar att forma marknadens förutsättningar så att resurser används i överensstämmelse med villkoren för ett hållbart samhälle.

Nu till saken. Den gamla socialismen var optimistisk. Marx budskap var att produktivkrafterna satt fångna i kapitalismens rävsax och kunde inte komma till sin fulla rätt och utveckling inom ramen för den privata äganderätten. Ekonomin och levnadsstandarden skulle ta ett språng till allas lycka och glädje när den tekniska utvecklingen inte längre fjättrades av privatägandets och marknadens tvångströja. Den gamla socialismen lovade ett bättre liv för alla. Eller som det så fint uttrycktes i rörelsens hymn Internationalen:

Från mörkret stiga vi mot ljuset,
från intet allt vi vilja bli.
Upp till kamp emot kvalen!
Sista striden det är,
ty Internationalen
åt alla lycka bär.

Den nya socialismen, däremot, är pessimistisk. Syftena för de statsingrepp som exempelvis miljöpartiet föreskriver är inte att åstadkomma en förbättring för mänskligheten, utan att förebygga en så stor försämring att en liten försämring måste betraktas som ett uthärdligt offer.

Kanske är det den gamla socialismens totala misslyckande som har fått den nya att klä sig i säck och aska. Det går inte längre att sälja diktatur och centralstyre som lyckomedel, utan det måste ordineras som besk, men av någon anledning nödvändig, medicin.

Sedan är det något med tidsandan. Vid förra sekelskiftet, när socialismen tedde sig som mest löftesrik, förväntade sig snart sagt alla politiska rörelser framgångar för mänskligheten eftersom historien, som det visade sig (om vi bortser från världskrigen), faktiskt var havande med framsteg.

Nu är det inte längre så. Vi, åtminstone vi i västerlandet, lever i en tristare tid utan stora förväntningar på framtiden. Om det åtminstone inte blir sämre får det anses bra nog.

Egentligen påminner de nya socialisterna mest om de medeltida flagellanterna, människor som drog i processioner genom Europas städer och piskade sina kroppar som bot för de synder för vilka de menade att Gud bestraffade mänskligheten genom repressalier som Digerdöden.

Människan, en del av oss i alla fall, verkar ha en inneboende längtan efter straff. Om vi inte begått något brott så konstruerar vi brott så att vi får skäl att ge efter för vårt sug efter påföljder. Klimatpolitiken är det kanske tydligaste exemplet på att sådana masochister längtansfullt och frivilligt utstår obehag för att sona påhittade försyndelser, till exempel att de ätit kött eller åkt flygplan.