
Många verkar tro att hat och hot är samma sak. Kanske för att bägge orden börjar på H, har tre bokstäver och beskriver något som de flesta tycker är negativt. Att placera orden intill varandra är vanligt i politiken och betydelsen har med tiden ”flutit ihop”. Ska man förbjuda det ena, borde man väl rimligtvis också förbjuda det andra.
Men det finns en avgrundsdjup skillnad. Hot är en handling medan hat är en känsla. Handlingar kan kriminaliseras ifall de är till skada för andra, medan känslor inte brukar vara något brott även om de är negativa. Skulle någon skriva på Facebook att han hatar mig, är det knappast skäl att sätta den personen i fängelse. Skulle han däremot rikta en pistol mot mitt huvud eller argumentera för att bränna ner mitt hus är det fråga om hot, oavsett vilka känslor som ligger bakom. Ungefär så tror jag de flesta människor resonerar och det är också så vårt rättssystem fungerat, hittills.
Men den 18 januari i år beslutade EU att klassificera ”hat” som EU-brott. Ett EU-brott är inte vilket brott som helst, utan brott av sådan dignitet att det kräver överstatlig reglering, i likhet med terrorism, vapensmuggling och människohandel. Så här skriver EU-kommissionen i sitt beslutsunderlag:
”Hate has no place in the EU. It should be fought with all available means, including through criminal law.”
Dokumentet inleds högtidligt med ett citat från Ursula von der Leyen:
”Hate is hate – and no one should have to put up with it”
Nästan alla svenska politiker var positiva till förslaget. Bland de få som argumenterade emot fanns Charlie Weimers från SD och Henrik Alexandersson från Medborgerlig samling. Europaparlamentet klargör i en resolution att vad som ska klassas som hat ”must not be limited only to certain grounds or motivations”. Det kan alltså betyda ungefär vad som helst och vi har ingen aning om vad som blir olagligt i framtiden.
Att så många svenska politiker ändå hyllade förslaget var inte helt överraskande. Vår politikerkår är ett ömfotat släkte och är snabba att tala om ”hat och hot” så fort man stöter på patrull. Det kan gälla migrationspolitiken, socialpolitiken eller identitetspolitiken för att ta några exempel. En av de mest missbrukade svenska brottsrubriceringarna är lagen om ”hets mot folkgrupp”, och nu har våra folkvalda fått ännu en gummiparagraf att luta sig mot.
Men lagen får komplikationer, ifall man vill vara konsekvent. I mer än tjugo år har svenska politiker tagit sig friheten att hata sverigedemokrater. Att påstå att någon miljon svenskar är näst intill nazister borde vara ett solklart exempel på ”hate speach”.
Eller som när Anna Kindberg Batra påstod att lantisar är dummare än stockholmare. Tänkte hon inte på att detta nedsättande omdöme även inkluderar samer?
Vidare tycker jag att vaccinmotståndare, nationalister, klimatskeptiker och såna som älskar att köra bil, konsekvent framställts som dåliga människor av just politiker. För att inte tala om dom som gillar Trump.
Att hata ryssar har länge varit OK, i varje fall det hundratal miljoner som tycker att Putin är en utmärkt ledare. Däremot är det inte OK att hata afghaner, trots att många av dem vill döda bögar och låsa in kvinnor.
Och hur ska man hantera Vänsterpartiet? Bygger inte hela deras ideologi på hat, riktat mot specifika grupper? Det började med kapitalisterna, som hatades fram till 1990-talet. Därefter övergick man till att hata män, under epoken Gudrun Schyman. När invandringen tog fart på 2000-talet begränsade man hatet till de vita männen och när HBTQ blev en viktig väljargrupp hamnade vita heterosexuella män i skottgluggen. Nu har man fått ännu ett problem på halsen, då en växande grupp vänsterpartister bekänner sig till islam – en religion där heteronormen är tämligen allenarådande. Enda lösningen tycks vara att hata judarna, i varje fall de judar som försvarar sig mot terrorism.
Islam är också ett kapitel för sig. Hur ska EU hantera det faktum att denna religion helt och hållet bygger på en bok som är späckad med hatretorik? Kommer man att arrangera offentliga koranbränningar i Bryssel? Troligen inte.
Troligen kommer lagen främst att gälla politiska motståndare, vanliga människor som retar sig på mångkulturen, frispråkiga journalister samt alla de européer som tar bladet från munnen när det gäller ”folkutbytet”. Att ens nämna ordet folkutbyte är att tala ”nazisternas språk” enligt Aftonbladet och när EU-lagen väl implementerats är det nog säkrast att säga ”F-ordet” istället.
Det är sällan bra att blanda in känslor i politiken. EU’s nya lagstiftning är inte bara ett hot mot yttrandefriheten, den är rent ut sagt korkad. Skulle någon drivas till brott på grund av kärlek, skulle ingen komma på idén att förbjuda kärleken. Varför inte återgå till den gamla ordningen och strikt döma människor efter deras handlingar – och strunta i vad dom känner?
BILD: Gudinnan Nemesis, personifikationen av gudarnas vrede.


