Grekiska myter är alltid intressanta på ett eller annat vis. Sierskan Kassandra hade enligt mytologin fått gåvan av gudarna att kunna se in i framtiden och därmed kunna utfärda varningar, exempelvis till folket i Troja om att dåliga saker var på gång. Dock hade gåvan kompletterats med en förbannelse, att ingen skulle tro på hennes förutsägelser.

Fabeln om Peter och vargen (ursprungligen Pojken och Vargen, även den av grekiskt ursprung, Aisopos) är delvis helt omvänd. Han larmar gång på gång om en varg som han egentligen inte sett, och alla tror honom. Till en början, sedan inte alls.

Den stackars Kassandra kan man lida med. De grekiska gudarna var både grymma och orättvisa som straffade henne så finurligt. Men var hennes öde något mer än en fascinerande saga? Jag blir svaret skyldig. Länge har jag också känt mig dum inför fabeln om Peter och hans falsklarm – om att ’vargen kommer’ ända tills det inte längre var ett falsklarm och byborna blev attackerade av en verklig varg. Vad är moralen? Vi antas tro att byborna vid flera tillfällen sprang som yra höns när Peter larmade. Vilket roade Peter storligen och det var hans behållning av det hela. Men efter att ha blivit skrämda ett antal gånger, tänker de att Peters larm saknar grund. Alltså rycker de en mindre vacker dag på axlarna åt hans varningsrop, trots att det den gången fanns ett konkret hot.

Så vad är moralen i denna historia? På ytan handlar den kanske om att alltid ta varningsrop på allvar, även efter att Peters falsklarm avslöjats. Men det är väl för dumt? Eller handlar den om att Peter visade sig vara en skojare som missbrukade förtroenden tills han fick rätt i sina varningar, men då förbrukat sin trovärdighet. Och alla blir förlorare, Peter liksom byborna. Det är fel att missbruka förtroenden, helt enkelt. Jo, så är det nog menat. Lätt att konstatera men hur ska den dåliga situationen undvikas, den där alla är förlorare?

En annan infallsvinkel på fabeln handlar om den enfaldiga hopen av bybor. De litar blint på Peter ända tills de inte längre litar alls på honom. Från panik till apati utan skymt av tvivel däremellan. I den här versionen tycks det med andra ord inte finnas robusta slutsatser i moraliserande mening. Bättre och enklare är det i Aisopos version där pojken själv får sona sina dåliga skämt och bli uppäten av vargen.

Om man tänker lite närmre på den lättskrämda hopen bybor som springer och tar skydd i onödan, uppenbarligen gång på gång, framträder en del tankar i ljuset av mer dagsaktuella samhällsfrågor. Jag menar ungefär så här – att byborna blir skrämda en gång är begripligt, men redan efter den gången borde Borgmästaren i byn ha satt sig med några kloka personer och analyserat misslyckandet. Enkelt uttryckt – diskutera Peters av verkligheten falsifierade utsaga och folkets överdrivna reaktion. Vad hade Peter och hans larm för saklig grund? Fanns där flera vittnen? Spår av stora tassar i terrängen? Var Peter över huvud taget en person att lita på? Redan här borde ett mått av rimligt tvivel ha hanterats.

När Peter så levererar ett andra larm som också visar sig falsifieras av det enkla faktum att någon varg aldrig visar sig, växer rimligtvis tvivlet hos de kloka styrespersonerna. Att en varg utgör ett möjligt hot, varken vill eller kan man bortse från men Peters trovärdighet som vargspanare är i vart fall kraftigt devalverad. Borgmästaren utreder vargfrågan. Finns det över huvud taget något som tyder på en hotfull varg i skogen? Om Peter beläggs med munkavle och/eller ersätts av någon mer betrodd person, kan vi spekulera om.

Så kan det gå till i en bättre värld, i en sämre sådan konstaterar Borgmästaren på sin kammare att det skräckslagna folket inte längre oroar sig över höga skatter, det överdådiga palatsbygget eller misskötta åkrar när de hukar i stugorna inför varghotet. Han inför raskt en vargskatt och uppmanar Peter, med hot om galgen, att endast ropa att ’vargen kommer’ när Borgmästaren tycker att det behövs.

Filosofen Karl Popper var tydlig med att utsagor/prognoser måste ha ett mått av falsifierbarhet. Enkelt uttryckt är påståenden som inte kan testas av lågt vetenskapligt värde. Utsagor som bekräftas av verkligheten, exempelvis om solförmörkelser, higgspartiklar eller utbrott av kolera, pekar tillbaka på teorin som ligger bakom utsagan och ger den ökad trovärdighet. Det omvända är, att utsagor om stundande ’vargangrepp’ som aldrig blir verklighet, bör leda till att teorierna omprövas eller kasseras rakt av.

Tänker någon händelsevis på att Nordpolen enligt många prognoser skulle vara badbar 2012, att Kilimajaro då skulle sakna snö och gatorna i London stå under vatten? Och att vi ändå trots de falska prognoserna matas dagligen med liknande klimatlarm år 2024.

Urban Hagman är skribent, flanör och fri forskare inom Life-Style Design (pensionär). Kör gärna motorcykel. Före detta serieentreprenör. Bred akademisk inkompetens, blev fil kand (statsvetenskap) och fil mag (litteraturvetenskap) i behagligt tempo. Bor med lagvigd hustru, mestadels i Stockholm. Har tre vuxna söner.

BILD: Sierskan Kassandra. Målning av Evelyn De Morgan (1898).