Det är trendigt att prata om invasiva arter just nu; främmande växter och djur som utgör ett hot mot den biologiska mångfalden. Men hur invasiva är de utpekade arterna egentligen och när blir de invasiva?

”Invasiva främmande är arter som med människans hjälp flyttats från sin ursprungliga miljö och i sin nya omgivning börjar sprida sig snabbt och orsakar allvarlig skada för ekosystem, infrastruktur eller människors hälsa vilket medför stora kostnader för samhälle och enskilda.” står att läsa på Naturvårdsverket. På Naturhistoriska nationalmuseet i Washington DC står att läsa att invasiva arter har förekommit lika länge som människan.

I Sverige är det just nu blomsterlupinen det stormar mest om, efter att man avhandlat parkslide. Vägrenarnas konung som i över ett och ett halvt sekel har förgyllt det svenska sommarlandskapet med sina prunkande färger och som älskas av oändligt många människor. Så här skriver Naturvårdsverket:

”Blomsterlupin utgör ett hot mot biologisk mångfald då den konkurrerar ut växter i de miljöer som den trivs i, som till exempel vägkanter och järnvägsbankar. På sikt kan blomsterlupin påverka vegetationen där den etablerat sig på grund av sin förmåga att binda kväve och därmed gödsla marken.”

Jag kan inte riktigt påminna mig om när det började pratas på ett så ödesmättat sätt om invasiva arter men särskilt längesen är det inte. Det fanns en tid när blomsterlupinen var en naturlig del av det svenska landskapet, helt enkelt eftersom den vuxit här så länge. Naturvårdsverket skriver att den började växa vilt under 1900-talet, men äldre källor anger att den var etablerad i vilt tillstånd i Sverige redan i mitten av 1800-talet. Av någon anledning tycks detta inte ha setts som något särskilt stort problem vare sig för samhälle eller enskilda förrän någon gång strax efter millennieskiftet.

Carl-Gustaf Thulin, docent i populationsbiologi och forskare vid SLU, skrev för några år sen i tidningen Jakt & Jägare:

”Lupiner ska alltså vara ett hot mot biologisk mångfald längs dikesrenarna, där de kan dominera och tränga undan andra arter. Men är inte det om något ”naturvård i diket”? Lupiner längs vägarna är vackra att se på och drar till sig humlor. Rimligare att vi i så fall värnar och restaurerar våra betade blomsterängar i stället. Där växer sällan lupiner.”

Man skulle kunna hävda att det ständiga pratet om invasiva arter beror på att forskningen gått framåt, att kunskaperna är större nu och att det är därför det snart kommer att bli böter på att inte röja undan allt vad blomsterlupiner heter. Men jag tror inte det är fullt så enkelt. Jag tror att det finns en rad olika teorier om de så kallade invasiva arterna och att en av dem kommit att bli den vedertagna sanning som alla sprider – ungefär på samma sätt som teorin om det som förr kallades ”växthuseffekten” blev en sanning om CO2-utsläpp, som inte får ifrågasättas.

Därför är det också svårt att hitta några alternativa åsikter om invasiva arter när man googlar. Men här och där dyker de upp. 2015 publicerades en text i Science American där homo sapiens utpekas som den mest invasiva arten någonsin. Författaren har gott om argument för sitt påstående men tycks inte ha fått något större genomslag.

I Vox skriver journalisten och klimataktivisten Marina Bolotnikova att man inte alls borde tala om invasiva arter. När en art etablerat sig i ett område är den de facto en naturlig del av dess ekosystem, menar hon.

Ganska ofta går uppfattningarna isär, till exempel om den amerikanska vildhästen. Vissa menar att eftersom dagens vildhästar har inplanterats i landet och stammar från europeiska tamhästar och inte från de vildhästar som tidigare fanns på kontinenten, bör de anses som invasiva. Andra säger att den amerikanska vildhästen är en naturlig del av den biologiska mångfalden och inte utgör något hot. Ytterligare andra, främst markägare i områden där vildhästen rör sig, säger att den utgör ett hot mot deras grödor och betesmarker. Det är alltså inte helt enkelt att avgöra vad som är invasivt, varför det är det och hur länge en art ska ha förekommit i ett land för att räknas som en del av den naturliga floran och faunan.

I år har man i Sverige börjat tala på allvar om syrenen. Och det pekas sannerligen med hela handen när Naturvårdsverket skriver om denna högt älskade växt:

”Är syrenen invasiv? Svar ja. I Artdatabanken på Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), klassas risken för att den oförädlade syrenen ska bli invasiv som ‘mycket hög’. Dess invasionspotential och ekologiska påverkan ligger på samma nivå som exempelvis blomsterlupinen.”

Ursäkta mig om jag låter konspiratorisk nu men med tanke på hur svensk kultur, i allt från seder och bruk till djur och natur, ständigt åsidosätts för mål som anses mer ädla anar jag här en koppling till att syrenen är en så älskad växt. Jag kan alltså inte riktigt släppa tanken på att det skulle vara mumma för våra klåfingriga myndigheter om de kunde få svenskarna att börja hugga ner dessa växter, som glatt oss i generationer, och som är en så stark koppling till det Sverige som en gång fanns.

Av den anledningen kan jag inte heller helt och hållet omfamna de numera etablerade teorierna om invasiva arter.