Det byggs mycket i Sverige just nu, inte minst stora industriparker och ”business centers”. De flesta (alla?) kommuner vill, som jag skrivit om tidigare, öka sitt invånarantal och då krävs förstås att man kan erbjuda arbetstillfällen. Därför avsätter man stora markområden för att locka näringslivet och ansöker om bygglov både för detta och för nya, förtätade stadsdelar. Bygglov som går ut på remiss och som kan överklagas av medborgarna. Men hur stora är chanserna att medborgarna får gehör?

De chanserna är faktiskt nästan lika med noll. Min erfarenhet, efter att under flera år ha intervjuat en mängd kommunpolitiker om just sådana här planer, är att rätten att överklaga endast är ett spel för gallerierna. Det framkommer alltid när jag ställer frågan om hur lång tid det förväntas ta innan den nya företagsparken, eller vad det nu kan handla om, ska börja byggas.

”Ja, vi har ansökt om bygglov nu och sedan räknar vi med att det kommer att överklagas, men när överklagan har fått avslag kan vi börja bygga så första spadtaget kommer vi att ta om ungefär ett år.”

Inte ”om” det blir avslag – utan när.

Det är inte en eller ett par kommunpolitiker som gett just det svaret utan i stort sett alla jag har pratat med. Tydligen är det så välkänt att en överklagan är fruktlös att de inte ens bemödar sig om att låtsas att medborgarna har någon riktig chans att påverka.

Det skiljer inte heller mellan partifärg. Den här arrogansen är densamma från vänster till höger.

Särskilt tydligt blir det i norra Sverige som ju förväntas ta täten just när det gäller den gröna omställningen. Där byggs det som aldrig förr när så kallade ”elintensiva” företag bjuds in med löften om obegränsad tillgång på billig (och givetvis förnybar) el. Det byggs batterifabriker och serverhallar och det ska byggas stora vindkraftparker både på land och i havet, utanför Norrlandskusten.

Och vem man än pratar med säger de alltså samma sak, nämligen att de ska börja bygga så snart det blivit avslag på överklagan.

Det här är ingenting jag har skrivit om under mitt rätta namn, för den lokaltidning jag jobbar på. Precis som när det gäller kommunernas visioner om fler invånare är det meningen att vi journalister ska förhålla oss gillande till det här. Vi får gärna granska sådant som att polisen till exempel griper människor som uppehåller sig illegalt i landet, eller tar i med hårdhandskarna under en olaglig demonstration (helst ska vi skriva negativt om det). Men kommunpolitikerna och näringslivet ska vi inte granska, det är som en oskriven regel.

Emma Olsson är lokalreporter i en mindre mellansvensk stad. På Det Goda Samhället skriver hon under pseudonym.