I serien sociologiska järnlagar vill jag idag slå ett slag för lagen om avtagande samhällsnöjdhet och över tid försämrat mående.

Jo, jag vill att blotta uttrycket ”mående” ska skärpa din klarsyn och därmed få dig att må sämre i takt med att du inser att vi här står inför ett relativt nyskapat koncept – alltså ”måendet” – som uppstått i och med att folks sinnestillstånd slutat vara deras ensak och ansvar och i stället blivit objekt för nya, självsäkra och universitetsutbildade professioner – i det här fallet olika slags psyklärda – och att detta förtingligande av folks privata känslor gör dem allt svagare och mer beroende av de offentligt finansierade langare av de psykofarmaka som särskilt ungdomar, den hjälplösaste, minst erfarna och därför dummaste befolkningsgruppen, behöver för att uthärda sina onyttiga liv. Ursäkta denna utvikning.

Lagen om det över tid tilltagande missnöjet är troligen oskiljbar från välfärdsstatens expansion. Åtminstone är den lättast att förklara om den förklarande sociologen får slänga in välfärdsstatens existens som en till den växande ynkedomen starkt bidragande faktor. Så här fungerar det enligt mina observationer och erfarenheter.

Enligt en annan järnlag väljer människan naturligt att, om möjligheten erbjuds, hellre låta sig försörjas av andras arbete än av eget. (Att inte alla ställer sig på kö hos socialen beror bara på att detta offentliga erbjudande är för snålt för de flesta; höj månadsbidraget till 100 000 kronor så ska du få se på andra bullar.) Det är mot denna bakgrund man ska förstå välfärdsstatens uppkomst och expansion (om man dessutom, förstås, förutsätter att det berörda samhället är en demokrati vilket betyder att de mest välfärdsorienterade politikerna får starka incitament att muta och fjäska för väljarna).

Betrakta ovanstående som scenanvisningar för det samhällsdrama som här gestaltas inför dina häpet nyfikna ögon. På scenen, det vill säga i den politiska församlingen, sitter ett antal försvurna men likafullt konkurrerande politiker och stirrar på en jättesäck med pengar som de ska fördela bland de medborgerliga pretendenterna. Men herregud, konstaterar de, sedlarna räcker inte till alla behoven! Veklagan utbryter när de förtroendevalda inser att de måste prioritera. Alla ska inte med!

Svaret på frågan vilka som ska få inställer sig genast ty dessa är de svagaste, inte för att kristna människor skulle säga att det är mest synd om de svagaste (vilket det i och för sig kanske är) utan för att de svagaste rent sociomatematiskt är fler till antalet och därför demokratiskt prioriterade.

Välfärdspolitikernas tumregel blir därför att de ska försörja folk med början längst ned i pyramiden i proportion till deras svaghet och lidande. Men hur ska de veta vilka som lider mest? Se där ett ämne för ett vinnande nobelpris i ekonomi!

Svaret ligger i den järnlag som proponeras i denna krönika. Det är enkelt. Den som tydligast skriker, klagar, ojar sig och i övrigt gråter och slår sig för bröstet och därmed uppvisar sitt lidande är också den som faktiskt lider mest och därför i första hand ska ha pengar för att slippa försörja sig av eget arbete. Kort sagt: där det klagas mest lids det mest och dessa lidande medborgare ska prioriteras.

Fundera nu på hur alla de som speciminerar för en position som kvalificerad bidragsmottagare ska anpassa sig till scenariot. Äntligen är vi framme vid målet. Dessa människor kommer förstås att träna sig på att inför världen och anslagspolitikerna uppvisa särskilt utpräglade kval.

Om du nu uppfinner en apparat som vetenskapligt mäter det genomsnittliga samhälleliga missnöjet så säger dagens järnlag att samhällsstämningarna på rent objektiva grunder med tiden måste försämras och samhället förvandlas till en alltmer välutvecklad jämmerdal.