När jag växte upp fungerade grundskolan lite som ett filter. Förutom att ge oss baskunskaper som vi behövde för att bli vuxna, skulle skolan vaska fram de individer i varje generation som var tillräckligt intelligenta, ambitiösa och disciplinerade för att fylla universiteten.

Statliga universitet är dyra investeringar, som förväntas ge utdelning i form av skickliga forskare, kompetenta tjänstemän och lärda intellektuella. Utsållningen började i grundskolan och fortsatte genom gymnasiet. Metoden var morot och piska, där piskan bestod i ett relativt omutligt betygsystem, med fokus på faktakunskaper och skriftliga prov som var svåra att fuska sig igenom. Moroten kunde vara stipendier till dom som var duktigast. Om jag minns rätt fanns också ett ”bildningsvänligt klimat”, även bland elever. Att frivilligt plöja igenom den klassiska litteraturen och kunna uttrycka sig väl i olika sammanhang gav hög status. Det ansågs ”coolt” att vara smart.

Jag gissar att flertalet studenter som påbörjade sina universitetsstudier för femtio år sen, hade klart högre IQ än genomsnittet.

Så kom Woke!

Enligt woke finns i princip ingen skillnad mellan människor, och det vi kallar intelligens är möjligen bara en kolonial konstruktion. Enbart det faktum att IQ i så hög grad präglar västerlänningar och asiater, talar för att begreppet är rasistiskt.

Av rättviseskäl borde vi därför minska antalet smarta asiater och högpresterande västerlänningar vid universiteten, och istället öka representationen från andra grupper; såsom kvinnor, muslimer, revanchsugna slavättlingar, transsexuella män och etniska minoriteter (som inte kommer från Asien). Just amerikanska universitet har gjort sig kända för att väga in hudfärg och etnicitet i sin antagning.

Mitt intryck är att USA och resten av västvärlden fått klart dummare studenter, på bara en generation. Inte beroende på någons hudfärg (om nu någon trodde det) utan på att urvalskriterierna inte längre är strikt meritokratiska.

Vad som däremot är oförändrat är den intellektuella kapacitet som krävs för att tillgodogöra sig det västerländska arvet. Det är fortfarande lika svårt att förstå integralkalkylen, vad Platon menade med den perfekta Staten, eller reda ut vilka konflikter som ledde fram till franska revolutionen. Det har inte blivit lättare att analysera originaltexten till Magna Charta, eller komma ihåg vad några tusen fanerogamer heter på latin. Kan detta möjligtvis ha ett samband med de senaste årens studentupplopp?

Douglas Murray gör en intressant analys i sin bok ”Kriget mot Väst”. Bland annat grubblar han över varför studenter som ägnar sig åt att välta statyer, inte verkar göra någon skillnad på ond och god. Det tycks inte spela någon roll ifall den förhatliga statyn förställer en person som försvarat slaveriet, eller bekämpat det – om personen i fråga gett sitt liv för minoriteters rättigheter, eller organiserat ett folkmord på desamma. Alla som förknippas med västerlandet och dess historia förkastas, med motiveringen att de representerar ett system byggt på rasism och kolonialism. Vid ett tillfälle höll han en föreläsning på ett amerikanskt universitet och råkade nämna

filosofen Immanuel Kant, som exempel på en filosof som kunde vara exceptionellt svår att förstå. Under frågestunden efteråt kom en student fram till honom och frågade: ”Visste du om att han använde n-ordet?” Murray tappade först fattningen och begrep inte vad frågan handlade om. Det är osannolikt att n-ordet över huvud taget användes i Tyskland på 1800-talet, men även om så hade varit…? Plötsligt gick det upp för Murray vad studenten egentligen ville ha sagt. Om Kant kunde ertappas med att yppa n-ordet, behövde man inte läsa honom. Man kunde tryggt stryka honom från litteraturlistan och slapp ägna veckor åt att försöka förstå vad ”Kritik av det rena förnuftet” egentligen handlade om. Att förstå Kant kräver hårt arbete, men att avfärda honom som rasist kräver ingen ansträngning alls.

På några få rader lyckas Murray sätta fingret på varför woke är så omåttligt populärt i en universitetsvärld fylld av medelmåttor. Har man inte den intellektuella kapaciteten att bära upp kulturarvet, kan man åtminstone förstöra det.

BILD: Immanuel Kant-statyn i Kaliningrad (tidigare Königsberg), Ryssland.