Denna krönika är så hänsynslöst rå i sitt sökande efter ett trovärdigt sätt att tolka situationen i Israel att jag knappt törs klä den i ord och fästa den på papper. Men jag gör det i alla fall eftersom jag tror att de självklarheter jag har att komma med ger en så mycket enklare och mer lättförståelig bild av kriget och dess orsaker än vad reguljära media (i Sverige och resten av världen) erbjuder.
 

Enligt min uppfattning är debatten om det pågående Israel-kriget (eller krigen) som den uppträder i västerländska media helt känslostyrd. Ett kort tag efter den sjunde oktober förra året, när det uppdagades att Hamas i Gaza och närområdet anordnat en mordfestival i syfte att döda och tillfångata judar, svepte en våg av judevänlighet över världen, i varje fall västvärlden. Européer och amerikaner enades om att Hamas plötsliga våldsdåd var oöverträffat vedervärdiga.

Detta stämningsläge vände etthundraåttio grader på några veckor efter det att den israeliska staten började slå tillbaka i syfte att krossa Hamas (och troligen också att döda palestinier i en aktion som kanske inte kan räknas som folkmord enligt det internationella juridiska regelverket men bär tillräckligt många drag av hänsynslös vilja att förstöra överlevnadschanserna för palestinier för att det ska se ut som inledning till ett program för etnisk rensning). Allt det hat som den internationella allmänna opinionen tidigare riktade mot Hamas vänds nu i stället mot Israel.

Detta är, påstår jag, känslostyrt. Visst, det går att förstå att passionerna griper tag i och formar folks uppfattningar och därmed styr politiken, men det finns inte mycket substans i detta sätt att driva statens ärenden ty om principen ska gälla rent allmänt blir utrikespolitiken som ett slags fotbollsderby. Så kan sakerna inte skötas. Det handlar trots allt inte om någon popularitetstävling.

Vad handlar det då om? Det handlar om att det bor ungefär sju miljoner palestinier i Israel, vars yta är ungefär fem procent av Sveriges, och att dessa palestinier på det hela taget inte kan försörja sig själva. Den grymma verkligheten är att dessa människors existens är ett problem. Ingen vill ha dem. Om de hade gjort sig kända för att liksom judarna nyttiggöra de områden de bebor så är världen tillräckligt stor för att kunna suga upp och ta hand om dessa personer men så ser det inte ut. Alla folk värjer sig mot palestinierna.

Palestinierna själva skyller sitt dilemma på omvärlden, särskilt judarna, som de anser ha stulit deras överlevnadsmöjligheter och därför är skyldiga att ansvara för de sju miljoner liven (vilket framför allt sker genom dagliga transporter på hundratals lastbilar av förnödenheter till de annars oförsörjda områdena).

I övrigt är palestinierna inte hjälplösa utan har under västvärldens troligen förljugna medlidande utvecklat en egen överlevnadsstrategi som går ut på att övertyga resten av världen och sig själva just att de är oskyldiga offer för andras, särskilt judarnas, ondska och egennyttiga illvilja. Till att driva och upprätthålla detta narrativ som knappast går av sig själv utan måste stöttas med mycket mänsklig energi – till exempel genom fördömanden av Israel i olika FN-organ – har det palestinska samfundet skapat en egen överklass eller snarare egna konkurrerande överklasser i form av Hamas och PLO som båda tävlar om det bästa sättet att övertyga världen om hur judarna förtrycker palestinierna.

Allt detta blir genast begripligt, åtminstone i min skalle, när man betänker att det handlar just om försörjningsmöjligheter och ekonomiska nischer snarare än tävlingar om vem som får lida mest.