Enligt Wikipedia har skolpengssystemet ungefär 150 år på nacken (fast om man letade ordentligt skulle man troligen som vanligt i historiska sammanhang hitta tusenåriga eller ännu äldre förebilder). Det började med att två kommuner i nordöstra USA som inte hade egna skolor skickade sina ungdomar tillsammans med en lagom stor betalcheck till grannkommunernas skolor.

Skolpengssystemets teori är också så enkel att den med framgång kunnat uppfinnas gång på gång sedan dess, troligen med de största fanfarerna av Milton Friedman på 1950-talet men mest framgångsrikt av mig och en grupp svenska pedagoger i början av 1990-talet (mest framgångsrikt för att i just detta fall, till skillnad från de övriga, konceptet kvickt och lätt tog språnget från teorins laboratorium till praktikens hårda verklighet i skärgårdskommunen Vaxholm).

Skolans hårda verklighet består av etablerade offentliga monopolskolor som gjort allt för att stoppa föräldrarnas rätt att själva välja mellan olika konkurrerande privatskolor till sina barn. Det konstiga är emellertid att denna hårda verklighet i praktiken visat sig så mild och samarbetsvillig just i Sverige, som annars sällan visat sig vara förnyelsens och entreprenörskapets högborg, medan den i USA, som brukat vara det, ständigt lyckats etablera veto mot föräldrainflytande över de egna barnens skolval. (Jag hoppar nu över den viktiga men enkelt överkomliga frågan om betygsfusk.)

Men det som varit i varje fall nästan omöjligt under 150 år eller kanske tusen år tycks under bara de tre, fyra senaste blivit ett levande alternativ i det entreprenörsland, USA, som hittills gång på gång kunnat uppfinna skolpengssystemet och sedan med samma dådkraft förhindra det från att implementeras i verkligheten. Det är guvernören Ron DeSantis i Florida (https://www.politico.com/news/2024/05/26/desantis-florida-school-closures-00159926) som drivit ärendet med sådan beslutsamhet (och troligen draghjälp från pandemin som förmådde föräldrar att välja privata, mindre skolor till sina barn) att han nu med normal amerikansk skrytsamhet utropar sin stat till ett föredöme för USA, ja, kanske hela världen.

Eftersom frågan är lika het i Sverige som i USA vill jag peka på en faktor som tycks skilja våra två länders skolpolitik åt – på ett för USA, men inte för Sverige, fördelaktigt sätt. Det handlar om inställningen till konkurrens. Skulle privatskolor kunna tillåtas konkurrera ut offentliga skolor eller skulle monopolen till varje pris bevaras med särskilda politiska insatser så som offentliga verksamheter praktiskt taget överallt vant sig att göra?

Utan att vara hundra procent säker vågar jag påstå att inga offentliga skolor (som tidigare varit statliga men kommunaliserades 1989) tvingats lägga ned som ett resultat av att föräldrarna valt att flytta sina barn till privatskolor med skolpengsfinansiering. De har utvecklat dussintals administrativa tricks och abrovinklar för att slippa den anpassning efter kunder och marknad som annars anses normal för konkurrerande företag.

Och de hittar hela tiden på anledningar att slippa anpassa sig. En metod är att skylla på betygsfusk vilket lätt hade kunnat motverkas med extern betygskontroll. En annan är den godtyckliga politiska föreställningen är att skolan ska leverera lika utfall för alla elever oavsett deras individuella kompetens och att offentliga skolor, som normalt dras med ett svagare elevunderlag, ska ha kompenserande budgetförstärkning.