En idag nästan bortglömd betydande svensk person som med sin kompetens verkat som konsult – läs rådgivare – till många.

Hans affärsidé:

”Dels att hålla styrelseordföranden och verkställande direktören i de anslutna bolagen kontinuerligt underrättade om politiska och politisk-ekonomiska förändringar i världen, dels bidra till att ge dem en bättre överblick och dels slutligen en större förtrogenhet med viktiga politiska faktorer i olika länder”.

Kontrakten var som regel på tre till fem år.

Gemensamt för alla Arvid Fredborgs uppdragsgivare var deras beroende av den internationella politiska utvecklingen och följaktligen att kunna förutse densamma.

Han startade 1952 med ett 10.tal uppdragsgivare. Småningom kom han att arbeta åt ett stort antal välkända svenska, finska och även norska storföretag. Allt från Alfa-Laval till Åhlén & Holm. Dock endast enstaka företag från Wallenbergsfären, allt sedan han sagt nej till Marcus Wallenbergs begäran om att han enbart skulle arbeta för Enskilda Banken.

Ett sådant undantag var Tom Wachtmeister, VD för Atlas Copco. Med denne hade han täta kontakter helt i linje med uppfattningen att viktigare än företagen var männen (ja det var enkönat) bakom dem. Det var dem han måste intressera för den typ av information han förmedlade. Som för alla konsulter (även min egen erfarenhet inräknad) var klientrelationerna fundamentala för honom.

Varför lyckades AF? I sina memoarer skriver han följande om sitt arbetsfält.

”Vid bedömning av dagens händelser rör det sig om ett ofullständigt källmaterial av enorm omfattning. 10 000 källor varav 9 500 inte ger någonting, 300 är intressanta men mindre väsentliga, 150 intressanta, 30 viktiga, 15 mycket viktiga och 5 essentiella.

Tyvärr är det endast i undantagsfall möjligt att från början sovra ut de fem. Det måste hela tiden vaskas utan någon garanti för att man hittar något guld alls.

Det är naturligt att ens bedömningar påverkas av ens egna åsikter. I mitt fall politisk och social konservatism förenad med ekonomisk neo-liberalism. Men ingen konsult betalas som bekant för att ”tycka” (fan tro´t min anm). Vad man vill ha är fakta och en tolkning av dem”.

AF hade ett formidabelt kontaktnät. Och hög integritet. Inte minst som författare av ”Bakom Stålvallen” i vilken han redan 1943 avslöjade Förintelsen.

Sonen Lars, tyvärr nyligen bortgången, berättar i sin bok, Jag måste varit olidlig, om fadern Han skriver om faderns upplevelser, hans resor, vilka han träffade. Om ett spännande människoöde genom 80 år.

Om AFs gåtfulla förmåga att ta folk. Som Konrad Adenauer, Winston Churchill, Francisco Franco, Gamal Adbel Nasser, Margaret Thatcher, och att de talade förtroligt med honom.

Vem är dagens AF? Finns det idag en efterfrågan på den information som AF ”sålde”?

Får vi via internet, digitalisering och AI tillgång till den information AF levererade. Visst får vi det. Den finns bara något knapptryck bort. Cybervärlden vimlar av influencers, tyckare, av alla de slag, som gör att informationen flödar, över. I stället för de tiotusen i AFs exempel ovan, är det idag minst hundra, tusen. Kanske var trollfabrikörer verksamma redan för 80 år sedan, men nog är de flera idag.

Inte minst därför saknar jag Arvid Fredborg eller snarare vad han stod för. Precision och förmåga att kunna tyda de underrättelser han förmedlade.

I dag lyssnar vi allt för ofta till megafoner som ser som sin uppgift att förmedla och basunera och är bristfälliga i analys och tolkning.

En sådan är Expo, en ”sanningssägare” långt vänsterut. I den beskrevs AF som ” både organiserad högerextremist, rasist, antisemit, antifeminist, antidemokrat och radikalkonservativ”.

Kanske den främsta bekräftelsen av Arvid Fredborgs såväl unikitet som storhet. Och i stark kontrast med en annan vänsterröst, Jan Myrdals, som i förordet till Bakom Stålvallen hyllar Arvid Fredborg för dennes insatser mot nazismen.

Sven-Olof Hansson professor i filosofi kallar AFs verksamhet för ”näringslivsfinansierad verksamhet vars ideologi har samband med vad han skrev på 1930-talet, en person som utmärker sig genom sitt försvar för militärjuntor”.

Förmodligen är en viktig förklaring till den uppskattning som näringslivet, visade för AF och den betydelse som svenska företagsledare tillmätte hans information och följaktligen nyttan av densamma, det var AFs klarspråk. Om Franco konstaterade han i ett föredrag (1962)

”en person med ytterst fin politisk insikt och med en förmåga att bedöma det egna folket, som saknar motstycke i Spanien. Han har visat sin effektivitet redan genom att fortfarande existera. Allt jämnt kontrollerar han sitt lands politiska utveckling.

Jag säger detta utan att ta ställning till hans ena eller andra konkreta åtgärd eller till betydelsen av hans politiska verksamhet. Man måste emellertid konstatera att det förhåller sig på det sättet, vilket inte ens hans fiender kan bestrida”.

PK var inte hans ”grej” liksom. Så formulerat här av mig för att, förhoppningsvis, även dagens skärmberoende ungdomar skall haja tugget, nej förlåt det uttrycket finns nog inte längre.

Här nedan en liten avvikelse från min berättelse om Arvid Fredborg. Men den passar in i sammanhanget.

Det Patrik Engellau skriver i Det Goda Samhället om en annan slags professor:

Den 11 mars 2013 skrev den polske professorn i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet Krzysztof Bak så här i Dagens Nyheter:

”Birgitta Trotzig, en författare jag ägnat åtskillig forskningstid, brukade jämföra det svenska kulturetablissemanget med en moralisk brandkår, som rycker ut så fort någon vågar avvika från den enda rätta Normen.”

Det är inte bara väl uttryckt, utan dessutom sant och väldigt sorgligt. De intellektuella sviker sitt uppdrag.

Nu fortsätter jag med AF och några rader om:

CEDI : Center européen de documentation et d’information, en organisation med syftet att sammanföra konservativa och kristdemokratiska personer inom politik, näringsliv, kultur och försvar och bereda dem tillfälle att utbyta åsikter. ”De konservativas international” kallad. Grundad 1952 med Otto von Habsburg som dess första ordförande.

Organisationen verkade i ”skymundan” och i stort sett obemärkt av media och politiska motståndare. Den samlade inflytelserika politiker, publicister och företagare. Jag tror mig veta att AF trivdes som ”fisken i vattnet”. Han deltog flitigt i kongresserna och var medlem av dess Internationella Råd.

Han etablerade en livslång vänskap med såväl Otto von Habsburg som en personlig vänskap med CEDIs ledarfigurer från Tyskland, Frankrike, Spanien och Storbritannien. Till utomordentlig nytta för sam- och framtida uppdragsgivare.

Han försökte, utan framgång, få till stånd en nationell svensk grupp. I mitten på 60-talet var jag själv tillsammans med fyra kamrater inbjudna till och deltog i den kongress som hölls i Santiago de Compostela. Men inte ens det hjälpte. Dock fick vi känna lite av ”historiens vingslag” (starstruck) när vi fick sitta på podiet med sonen till Kejsaren Karl av Österrike som närmaste granne.

Revansch fick AF när han år 1991 i ärkehertigens närvaro grundade Svenska Paneuropaföreningen. Den leds idag av Gunnar Hökmark och ledamot i styrelsen är Walburga Habsburg Douglas dotter till ärkehertigen och tidigare riksdagsledamot för M.

Politiskt etiketterar jag honom som fullblodsmonarkist. Han gick dock ganska långt när han i Bakom Stålvallen rekommenderade en tysk restauration.

1925 års riksdagsbeslut i försvarsfrågan, som innebar en omfattande nedrustning av Sveriges försvar, det säger han var startskottet för sitt politiska intresse och engagemang. Han hyste en stark misstro mot Sovjetunionens avsikter, exempelvis vad gällde Finland och de baltiska staterna.

AF var nationellt sinnad. Medlem i Sveriges Nationella Ungdom men fjärmade sig från detta när det närmade sig national-socialismen. Han sa sig, och fick bittert, ångra, sin medverkan i Bollhusmötet där han var en av de 548 röster mot 349 som antog en protest mot ett tiotal judiska läkares invandring.

I sina memoarer utvecklade han sitt resonemang att Sverige måste undvika invandring av vad han kalla ”främmande raser”

”Jag ansåg personligen att Sverige inte skulle stänga sina portar men borde iaktta försiktighet med att släppa in främlingar. Jag, och många med mig, ansåg att Sveriges relativa rasliga homogenitet vara ett värde. Då hade man en annan betydelse i ordet ’ras’ än vad som nu är fallet”.

Med facit i hand, vad gäller invandringen sedan 2015, så är vi nog (numera) ganska många som tycker likaledes och som (i efterhand) inte köpte ’öppna era hjärtan¨. Men det var ju inte PK, då.

Kommen så här långt måste jag scrolla tillbaka, eller som det numera sägs, backa bandet. För att kontrollera varför jag började skriva om Arvid Fredborg.

Svar: han var unik. Sonen Lars, tyvärr, som jag ovan nämnt, inte längre finns bland oss, han har skrivit en bra bok om pappan. Tack vare Gustavsbergs bibliotek har den hamnat hos mig. Den tillhör inte, ingår inte i deras vanliga upphandlingsurval, men via fjärrlån och 40 kronors avgift stannar den i några veckor hos mig.

Och nu har jag dessutom, utan avgift, delat med mig, min läsupplevelse.

Kanske du har gjort någon reflektion? Har du någon som du tycker är dagens Arvid Fredborg?

Jag är just hemkommen från valborgsbrasa och vackert sjungande Mörtnäskör. Jag avslutar med att lyssna på Karl Gerhard som sjunger om Ett bedårande barn av sin tid.

Vi går mot ljusare tider, alla olyck(s)korpar till trots!

Mats Myrén är master of Science in Management, f d organisationskonsult och tillika författare, debutbok ”Mygel och mord på Sommarö”.