Vänskap ser inte alltid ut som man tror. När jag började högstadiet skrämdes jag halvt till döds av skolans tuffaste tjej, som drog rökrutans djupaste halsbloss och kände exakt alla som man skulle känna. Om någon hade sagt då, att hon en dag skulle bli en av mina allra närmaste vänner skulle jag bara ha skakat på huvudet. Men så blev det. Och vänskapen höll i sig, genom stormar och stiltjen och trots att våra liv blev fullkomligt olika.

Några år efter att vi slutat högstadiet möttes vi igen då vi båda fått sommarjobb på stadens fabrik. Jag fick den vanliga klumpen i halsen när jag mötte hennes blick och förvånades av att hennes ögon var varma och snälla. Det hade jag aldrig märkt förut – eller hade jag helt enkelt inte vågat möta dem förut?

När det var dags att stämpla för lunch tog vi sällskap ut i matrummet och slog oss ner vid samma bord. Det var början på en vänskap som varade i över 40 år. Ända till i höstas, när hon dog.

Jag kan fortfarande inte tänka på det utan att det värker i hjärtat. För min vän hade ett otroligt tungt bagage som kom att påverka hela hennes liv. Många skulle ha sagt att hon gjorde en rad dåliga val och ja, det tyckte hon själv också, men mest av allt gjorde hon vad hon kunde för att reda ut skador som andra åsamkat henne långt innan hon hade möjlighet att ens göra några egna val.

Den korta berättelsen är att det gick åt skogen. Med droger, sprit, våldsamma relationer. Den längre, den som jag håller mig fast vid när jag tänker på henne, är att det fanns stunder när hon mådde bra och när hon fick andra att må bra. Ingen kunde skratta som hon och ingen kunde svänga ihop en festmåltid av så lite. Och hon var snäll. Genuint snäll. ”Never trust a junkie” brukar det heta men henne kunde man lita på. Alltid.

Periodvis gled vi ändå isär, eftersom våra olika livsstilar var svåra att sammanföra. Men vi hittade alltid tillbaka till varandra. Långa telefonsamtal, ett och annat besök i det lägenhet där hon för stunden bodde. Ibland visste jag inte ens var hon fanns eftersom hon flyttade runt så mycket, men förr eller senare hörde hon alltid av sig igen.

De sista åren var det slut med drogerna, spriten och våldet. Hennes kropp sa ifrån och hon gjorde ett sista försök att bli fri. Hon lyckades mot alla odds men hennes kropp hade tagit för mycket stryk och hon hann bara leva fri i några få år innan allt var slut, en dag i höstas. Dagen innan hade vi ett långt samtal på telefon och jag vet inte om det är en efterkonstruktion från min sida eller om det verkligen kändes annorlunda den gången.

Annorlunda känns det i alla fall nu. Saknaden efter en nära och kär vän kan vara lika svår som saknaden efter en älskad familjemedlem. Och vissa lämnar helt enkelt större tomrum än andra.

Foto: Vy över Karlskoga, wikimedia commons