Populärvetenskapen talar ibland om två hjärnhalvor, där den högra är intuitiv och den vänstra mer analytisk (eller om det var tvärtom). Har man gott om nervförbindelser mellan halvorna kan man vara både analytisk och intuitiv på samma gång och kanske bli en ny Einstein.

Andra vill dela in hjärnan i en primitiv del – som vi burit med oss sedan vi var kvastfeningar och populärt kallas ”reptilhjärnan” – och så en modern uppgradering längst fram i pannloben som gett upphov till mänsklig civilisation. Verkligheten är förstås mer komplicerad, men låt oss hoppa över detaljerna och konstatera att det föreligger en konflikt mellan ”reptilhjärnan” och ”civilisationshjärnan”. Med lite kristen symbolik kan konflikten liknas vid en ängel på ena axeln och en djävul på den andra. Bägge viskar i varsitt öra och det kan vara svårt att välja.

Vi ska komma ihåg att reptilhjärnan är en överlevnadsmaskin. Den vill maximera personliga fördelar för att bättre kunna sprida sina gener. Den har ingen aning om vad ”moral”, ”hederlighet” eller ”mänsklig anständighet” betyder. Om inte civilisationen lägger hinder i vägen kommer dessa ”naturliga instinkter” att resultera i stöld, våldtäkt, barbari och i förlängningen folkmord. Man skulle kunna tro att en så primitiv funktion snabbt sorterades bort ur evolutionen, men det är precis tvärtom. Reptilhjärnan har varit en ”success-story” i hundratals miljoner år, och lett oss hela vägen fram till Homo Sapiens.

Civilisationshjärnan är jämförelsevis ny i sammanhanget. Den har bara suttit i förarsätet någon miljon år och befinner sig ännu på experimentstadiet. Evolutionärt har den inte uträttat särskilt mycket. Knappt en enda fysisk eller biokemisk detalj skiljer jägaren på savannen från dagens Elon Musk.

Ändå har civilisationshjärnan åstadkommit en revolution. Med hjälp av en ny typ hjärnceller lyckades den koppla ihop våra existenser, så att vi i högre utsträckning identifierar oss med varandra. Inte bara den närmaste omgivningen, utan hundratals, tusentals och till och med miljontals individer kan känna sig som ett stort ”Vi”. I takt med att kommunikationsverktygen finslipades kunde vi förmedla allt subtilare erfarenheter, till allt fler människor, inom allt större områden över allt större tidsrymder. Om någon till exempel lärde sig använda pinnar på ett nytt sätt, var det bara en tidsfråga innan någon annan hade uppfunnit rymdraketen.

Vad som skedde var inget mindre än ett mirakel. Det är begripligt om civilisationshjärnan med tiden drabbades av högmod. Den började se på sin mer primitiva kollega, med förakt. Det var som att den sa till reptilhjärnan:

”Du fick styra världen i 300 miljoner år, men krälar fortfarande i stoftet. Allt du kan tänka på (om du över huvud taget behärskar konsten att tänka) är krig, fortplantning och våld. Men det var jag som skapade fred mellan folken, välfärden och de universella mänskliga rättigheterna. Det var jag som byggde FN-skrapan. Visa mig din starkaste krigare och jag ska visa dig António Guterres!!”

Reptilhjärnan antog utmaningen och skickade några miljoner rättrogna muslimer, just till den kontinent där civilisationshjärnan skördat sina största framgångar.

Nu hände något märkligt. Världens stoltaste civilisation verkade ha glömt hur man försvarar sig. Ingen av cellerna framme i pannloben hade en aning om hur man skyddar sina gränser, varken de territoriella eller kulturella. Ej heller kunde de tänka ut någon bra metod att bemöta fysiska angrepp, hantera terrorattacker eller göra processen kort med sina fiender. Vad är förresten en fiende? Är vi inte alla ett stort ”Vi”? Stor förvirring rådde i civilisationshjärnan och bara en sån enkel sak som att fortplanta den egna befolkningen, på det vanliga heterosexuella sättet, blev ett problem. Allt det där smutsiga hantverket hade ju tidigare epoker överlåtit åt reptilhjärnan… på den tiden man samarbetade.

Reptilhjärnan bidade sin tid. Kanske väntade den sig ingen formell ursäkt från civilisationshjärnan. Men i vart någon slags upprättelse. En bekräftelse på att att ingen civilisation, hur vacker den än är, överlever särskilt länge utan att stå på god fot med sin självbevarelsedrift.