Själv tror jag som sagt att det finns en koppling mellan staten och klimatindustrin. Med klimatindustrin menar jag hela den apparat av människor, institutioner, lagar och andra regler som under de senaste decennierna byggts på tesen att människans utsläpp i atmosfären av framför allt koldioxid hotar att höja jordens temperatur på ett för människan skadligt sätt. Ingen vet säkert om denna filosofiska grund på vilken klimatindustrin vilar är långsiktigt hållbar men det spelar ingen roll för industrins utveckling. Det räcker med att tillräckligt ekonomiskt välförsedda intressen tills vidare oroar sig tillräckligt för att sätta av resurser för systemets underhåll – vilket framför allt betyder ersättning för personal – och vidare utbyggnad.

Klimatindustrin påminner förresten om Peterskyrkan däri att båda bygger på obevisade men för många engagerande trossatser. Dessutom, vilket just i detta sammanhang kanske är viktigare, blev båda projekten dyrare än de bakomliggande intressenterna hade räknat med vilket gjorde att ett innovativt grepp – samma i båda fallen! – fick tas för att underlätta finansieringen. Innovationen var att utveckla och slå mynt av människornas skam. Kyrkan predikade om skärseldens och helvetets fasor men erbjöd också människor en lösning i form av avlatsbrev som lovade Guds förlåtelse mot ersättning i pengar. Klimatindustrin använder samma psykologiska teknik genom att intala människorna att de på olika grunder ska skämmas för den koldioxid de bidrar till att släppa ut bara genom att existera. På den vägen har klimatindustrin skapat åtskilliga nya slags ruelse, till exempel flygskam, köttskam och bilskam med flera. Tanken är att människor ska bli mer benägna att stå för klimatindustrins kostnader mot bakgrund av en nyinrättad blygsel över att de själva skapar de problem som industrin ska hantera.

Det är rimligt att tro att den totala mängden skam som årligen produceras har ökat väsentligt under de senaste årtiondena vilket sannolikt är en viktig del av förklaringen till samhällets tilltagande psykiska besvär. Dessa blir i sin tur ett nytt verksamhetsområde för välfärdsstaten som måste gripa in med alla de medel som står till dess förfogande, till exempel psykofarmaka och ibland även sluten vård.

För att få en uppfattning om välfärdsstatens metoder gick jag in på patientportalen 1177.se och skrev in sökordet ”klimatångest”. Det gav två svar, till exempel följande: Att leva med oro för klimatet. Känslorna kan ge dig kraft att göra saker men du kan också känna dig maktlös. Ibland kan känslorna bli så starka att du har svårt att hantera din vardag. Då kan du behöva hjälp.

Men vad slags hjälp skulle staten erbjuda? Jag ringde 1177 och hamnade i en tjugoåtta minuters kö. Om mina problem var livsfarliga skulle jag i stället ringa 112 och eventuellt få en ambulans förklarade en vänlig sjukvårdsröst. Det var en svår fråga ty om jag verkligen hade svår klimatångest vore det inte alls omöjligt att jag bedömt situationen som klart livshotande men å andra sidan skulle det komplicera min relation med landstingsregionen. Frågan löstes av maskinrösten som bad om mitt personnummer. Sedan informerades jag om att samtalet skulle spelas in men att jag kunde begära att slippa bli inspelad. Efter ytterligare nyttig information presenterade sig en sjuksköterska som hette Sara och frågade vad slags problem jag sökte för. När jag sa ”klimatångest” blev hon så förvånad – jag antog att det inte ringde så många klimatångestpatienter – att hon bad om mitt personnummer. Jag sa att landstingsregionen redan frågat om det så hon egentligen inte behövde fråga igen men det tyckte hon inte om.

Jag frågade vilka rutiner hon hade för klimatångestpatienter men det kunde hon inte svara på för hon hade inga så specialiserade rutiner. Tag den generella ångestrutinen, sa jag, så får vi se var vi hamnar. Jag börjar med en anamnes, svarade hon i vass ton som om hon ville sätta mig på plats genom att använda ett svårt ord. Är det rutin att försöka platta till ångestpatienter? ville jag fråga men vågade inte. Sedan undersöker jag vidare, sa hon, frågar om bakomliggande sjukdomar till exempel.

Då tackade jag för mig. Att inleda behandlingen av psykfall med frågor om bakomliggande sjukdomar kan inte vara rätt metod även om den skulle kännas relevant om en grupp ur Extinction Rebellion anmälde sig för angelägna samtal på 1177.