Människan har, vad jag tyckt mig kunna iaktta, utvecklat två väsensskilda metoder att trassla sig fram i tillvaron. Under minst femhundra år har dessa metoder, för det mesta under gemensamma konflikter, kämpat om herraväldet över tänkandet.

Självklart talar jag om kampen mellan det religiösa och det vetenskapliga synsättet. Många menar, på ömse håll, att den matchen är avgjord med den egna sidans otvetydiga seger.

Om jag hade suttit och våndats över detta dilemma, det vill säga att min egen sida inte vunnit den förkrossande seger den förtjänar för tjugo, trettio år sedan, så hade du och nästan alla andra civiliserade människor i vår kulturkrets förvånat tittat på mig i bestörtning och till och med avsmak. Det var väl klart att det vetenskapliga synsättet hade sopat banan med skrock, folktro och religiösa griller. Vi som bekände oss till vetenskapen hade segrat och den segern, kunde jag stolt ha meddelat eventuella åhörare, var slutlig. Skrock om Gud gjorde inte längre någon nytta.

Vi skrattade åt folk som trodde på Gud. Av en händelse råkade jag igår diskutera med en kompis hur länge vårt samhälle kunde ta ockulta ting på allvar och respektera deras företrädare i stället för att börja håna dem, till exempel att på 1800-talet hedra präster men hundra år senare skoja med dem för att de trodde att Jesus kunde gå på vattnet.

Först tog jag inte kompisens fundering på allvar. Men sedan insåg jag att den var ungefär så relevant som den kanske kan bli, det är bara det att de sakralt orienterade människorna bytt skepnad och panteon (och att även jag kanske gjort det). I vilket fall som helst insåg jag att det räckte med att öppna tidningen för att upptäcka att mina en gång så framgångsrika meningsfränder hamnat på efterkälken. Galenskapen har tagit överhanden över vårt intellektuella klimat om du kan tåla en ärlig och genomtänkt uppfattning.

Till exempel anses det numera ingå i äldre kvinnors (i Schweiz) mänskliga rättigheter att slippa andas in förmodat giftig schweizisk alpluft varför det betraktas som fullkomligt naturligt att den schweiziska staten, som har ansvar för allt schweiziskt, stämmer sig själv för att inte ha förebyggt förgiftningen av tanterna. För trettio år sedan hade man kunnat skratta sig magsjuk åt sådant fromleri.

Exemplen på sådana fundamentala åsiktsväxlingar är legio och gör det besvärligt att leva. Vårt samhälles stabila grund sedan ett halvsekel har varit bilen, särskilt privatbilen. Den var inte bara en hyllad frihetsmaskin utan själva symbolen för vad mänsklighetens drömmar och vetenskapen ville åstadkomma med vårt samhälle. Bilen var den axel kring vilken vårt system snurrade.

Men nu har förvandlingens tid förflutit och nu förväntas man skämmas om man gillar bilen, särskilt bensinbilen. Allt har förvänts i sin motsats och vetenskapen har nu rekryterats inte bara som bilens utan all teknisk utvecklings fiende.

Emellertid undrar jag vilka krafter som här egentligen står mot varandra under beteckningar som religion och vetenskap. När historiska konflikter bryter ut brukar det vara intressen av kött och blod som står bakom, inte abstrakta principer som exempelvis nyliberalism mot intresset att skydda invasiva arter.

Så vilka samhällsintressen är det som ligger bakom vår tids samhällskonflikter nu när dessa inte längre handlar om arbetarklass mot borgarklass? Vad jag kan se är det inte längre resterna av en arbetarklass som gör sig bred i den nu framväxande svenska politiken utan i stället ett statsmaskineri inklusive ett välfärdsindustriellt komplex som styr staten och därmed landet efter sina egna intressen så som dessa artikuleras exempelvis av den statsfinansierade miljöapparaten med dess subventionerade teatraliska stödtrupper i lila mantlar och kusligt vitmålade ansikten. Att den schweiziska staten bestämt sig ha ansvar för varenda skeende på varenda alptopp är ett tecken på dess relativt nyväckta maktlystnad.

Vad finns det då för motstånd mot dessa kusliga spöken och den värld de vill tvinga på oss? De som är statens ägare och uppdragsgivare, nämligen vi nettoskattebetalare som utan att det märks utgör en majoritet av medborgarna.