Majoriteten av landets meteorologer är väl informerade om växthuseffekten och detta har varit en del av basundervisningen i meteorologi vid landets universitet under mer än 100 år. Ingen ifrågasätter att värmestrålningen i atmosfären till följd av koldioxid och vattenånga är avgörande för jordens klimat då detta är grundläggande fysikaliska fakta.

Systematiska mätningar av koldioxiden i luften påbörjades 1958 på Mauna Loa på Hawaii och har gradvis utökats till mätningar på ett stort antal platser på jorden liksom från flygplan och satelliter. På 100 år har koncentrationen av koldioxid ökat med drygt 1/3 motsvarande 1000 miljarder ton koldioxid eller cirka 2kg/m2 . Bästa tillgängliga beräkningar indikerar att en fördubbling av koldioxiden i luften skulle ge global temperaturökning på ca 2°C. Sedan de första realistiska klimatberäkningarna gjordes för mer än 55 år sedan har denna bedömning inte ändrats väsentligt. Observationer visar också att det blivit upptill någon grad varmare på jorden. En sådan uppvärmning kan dock inte enkelt fastställas av alla och envar då den är knappt märkbar utan kräver omfattande vetenskapliga beräkningar.

Ändringar i väder och klimat är nämligen svåra att påvisa pågrund av naturliga processer vilka sker hela tiden och främst genom instabiliteter i atmosfärströmningen. Sådana naturliga processser har alltid funnits och det är sådana oväder och orkaner som det är meteorologernas huvuduppgift att förutsäga. Storleken på naturliga väderfenomen dominerar helt över de ändringar som kan bero på ökande växthusgaser och det är detta som är meteorologernas dilemma. Hur skall man förhålla sig till något som är potentiellt problematiskt men som ännu knappt kan urskiljas? De flesta är beredda att göra allt för att hindra en katastrof som förväntas inträffa om några år eller kanske tio år men knappast något som kan hända om 100 år eller ännu längre bort i tiden. Likafullt är det nödvändigt att förhålla sig till frågan på grund av den tröghet som beror på havens väldiga massa. Vad som görs idag kan få effekt om 100 år.

Hur kan då sakkunniga meteorologer förhålla sig? Det traditionella sättet är att presentera de vetenskapliga resultaten och sedan överlåta åt samhällets beslutande organ för ett eventuellt ställningstagande. Så gjordes tidigare inte sällan av enskilda forskare. Här ett sådant exempel, där jag själv var involverad.

I samband med debatten om kärnkraften i Sverige, jag var då bosatt i Storbritannien, sände jag vid nyåret 1976 ett brev och en längre promemoria till Olof Palme där jag tog upp såväl problemen med såväl fossil energi som förnybar energi och att dessa problem måste vägas mot de möjliga problem som ett utökat användande av kärnkraft skulle kunna innebära. Ett av dessa problem var växthuseffekten. Jag fick ett mycket vänligt och initierat svar med en önskan att fortsätta ett tankeutbyte. Växthusgasernas effekt på väder och klimat var vid denna tid en icke-fråga och det tog i stort sett ett kvartssekel innan intresset slog rot som i dag dessvärre blivit till en förvuxen tropisk urskog av inte sällan ogenomtänkta förslag och idéer.

Andra meteorologer har gått mer handfast och pragmatiskt tillväga som klimatforskare James Hansen efter den varma sommaren 1988 vilket han själv redogjort för. I samband med ett föredrag i Washington sommartid såg han till att luftkonditioneringen i föreläsningssalen stängdes av för att åhörarna skulle komma i stämning och inse vad som skulle kunna hända om vi inte gjorde något åt växthusgaserna. Ett annan åtgärd, på liknande handfasta sätt, genomfördes av förre TV- meteorologen Pär Holmgren, numera heltidspolitiker i miljöpartiet. I en artikel i tidskriften Polarfront 2006 hade han följande pragmatiska förslag till sina kollegor TV -meteorologer, jag citerar:

”Se till att du får svara på de frågor som DU vill svara på, de frågor som du tycker att reportern borde ha ställt! Även om hon eller han av någon anledning inte frågar dig det. ”Beror det här på växthuseffekten?” behöver inte besvaras med ett ”nej”, även om detta i och för sig skulle vara vetenskapligt riktigt. Du kan kanske lika korrekt svara exempelvis: ”Ja, det finns en risk att
det här blir vanligare i framtiden.” Då får du dessutom antagligen betydligt intressantare och
viktigare följdfrågor om vad det beror på och vad vi kan göra åt det.”

Tanken när IPCC kom till 1988 var att IPCC skulle stå för saklig och initierad samhällsinformation och det gäller i stort fortfarande för IPCC naturvetenskapliga rapport. Problemet är att politiska intressen och otåliga aktivister har fått alltmer inflytande i debatten och även inom IPCC vilket inneburit att seriösa meteorologer och fysiker fått allt mindre inflytande eller inget alls. Många har helt enkelt jagats bort eller håller sig undan av oro på grund av förväntade negativa konsekvenser för arbeta och ställning. Idag är det snarare aktivister som Greta Thunberg med följare, aktivistgruppen Extinction Rebellion (XR) eller humanekologen och docenten Andreas Malm som dominerar den mediala bilden, där den senare till och med rekommenderar våldsaktioner och detta utan att ens fördömas av landets miljöparti.

BILD: Amerikansk TV-meteorolog 1953.