När Kakan Hermansson, kort efter det islamistiska terrordådet den 7 oktober förra året, spred antisemitisk propaganda på sociala medier var det slutet för hennes karriär som modebloggare för tidningen Elle. Nu väljer skattefinansierade public service att ge henne utrymme i finsoffan igen och hon välkomnas som en kulturell storhet av SVT:s omhuldade programledare Farah Abadi.

Farah Abadi, som under hösten -23 var programledare i fyra olika SVT-program, har tagit stark ställning mot Israel i det pågående krig som startades av terrororganisationen Hamas den 7 oktober. I ett upprop som publicerades endast ett par veckor efter terrorattacken krävde hon och de andra undertecknarna (bland annat kommunisten Lars Ohly och diverse kändisar med efternamn som Skarsgård och Wahlgren) att ”det outhärdliga våldet stoppas”, alltså att det judiska folket skulle sluta försvara sig.

I uppropet nämnde de dock ingenting om Hamas och det terrordåd som utlöste våldet. Inte heller nämnde de med ett ord de 200 personer som tagits som gisslan av terrororganisationen Hamas.

I skenet av detta är det inte särskilt märkligt att Kakan Hermansson välkomnas med stora famnen när Farah Abadi tar emot henne. Att Kakan Hermansson i ett inlägg på X kallade den svenske juden Aron Flam för ”smuts” – ett uttryck som annars brukar användas främst av islamister med utländsk bakgrund – och att hon senare delade en bild med texten ”Zionists fuck off” på Instagram bekymrar inte pro-palestinska Farah Abadi. Inte SVT heller, att döma av hur mycket programtid som ägnas åt att okritiskt hylla Kakan Hermansson.

”Kakan Hermansson… Vilken jäkla kvinna! Hon är allt! Hon är rolig och smart, vass och varm, begåvad och modig…” inleder Farah Abadi programmet med en röst som vibrerar av upphetsning.

Hennes hyllning illustreras av korta filmklipp där hon och Kakan Hermansson fixar hår och smink som två fjortiskompisar och fnissar och har det supermysigt tillsammans i logen.

Sedan förklarar Farah Abadi att Kakan Hermansson minsann inte bara är bloggare och poddare och programledare och världsbäst i största allmänhet – hon är även konstnär. Den modiga och begåvade Kakan Hermansson skulpterar i lera och nu är hon aktuell med en utställning i Lindome.

Viss om sin egen storhet spottar Kakan Hermansson ur sig floskler, förklädda till djupsinnigheter, om sin konst och sitt konstnärskap. Hela tiden gestikulerar hon dramatiskt med sina käcka korallröda gelénaglar på ett sätt som ska föreställa spontant men som ser pinsamt inövat ut. Farah Abadi lyssnar uppmärksamt, med huvudet rart på sned så som brukligt är när viktiga kvinnor möter andra viktiga kvinnor. Då och då inflikar hon någon fråga som får Kakan Hermansson att upphöja sig själv än mer, med ännu fler ytliga floskler som följd.

Sen vill Farah Abadi prata om Kakan Hermanssons oerhörda utsatthet. Jo, du läste rätt. Inte om Kakan Hermanssons antisemitiska yttranden och ensidiga ställningstagande mot ett folk som försvarar sig mot dödlig terror – utan om hennes utsatthet.

” Ja vet INGEN i Sverige som har fått utstå så mycket av rasister och homofober å vatt så hatad… å liksom det skrivs så himla mycke… dåååligt om. Asså, hur ORKAR du?” utbrister hon imponerat och lutar huvudet ännu mer på sned, så mycket att hon riskerar att trilla ur fåtöljen.

Den stoiska Kakan Hermansson fortsätter spreta med fingrarna för att visa upp de korallröda och säger sedan självbelåtet:

”Jag tror att jag är satt på den här på jorden för att… va en politisk person.”

”Men blir du aldrig lessen?” säger Farah Abadi med allvarsam blick och betänkligt darr på underläppen.

Kakan Hermansson ser lika allvarsamt tillbaka och nickar eftertänksamt:

”Jo. Absolut. De hade ju vart en sak om så du messa mig å baa… du, vi asså… men… dom människorna som skriver så, de e ju inte… kanske människor som ja delar så mycket me.”

Farah Abadi frågar nu om hon ångrar någonting av det hon lagt ut och Kakan Hermansson nickar och försöker se djup ut när hon tar till orda:

”Jo, de e klart jag kan tänka så. Men… ja tänker också att de e… de e så intressant om… de e så intressant vem som kan säja saker å vem som inte kan göra de, sådär manliga programledare och komiker… Kan göra va som helst å komma undan me va som helst. Asså, de e också annorlunda… nu… 2024 från 15 år sen när ja blev en offentlig person. Att… eeeh… asså, klimatet e SÅ mycke hårdare nu. Vi har en helt annan politisk… politisk klimat liksom. I Sverige. Som bara blir liksom stramare å stramare. Eeeh… Ja tycker liksom att de behövsss… ett motstånd. Eeh… från… offentliga personer.”

Ett motstånd mot ett folk som försvarar sig mot våldsbejakande och mordiska terrorister?

Hon förklarar inte närmare vad hon menar, och får givetvis inte heller någon fråga om det, utan fortsätter på samma självrättfärdiga sätt:

”Ja säjer inte att liksom de jag har sagt att ja skulle göra de igen. Men de behövs ju liksom nån som… eeeh… som inte ä slätstruken.”

”Har de kostat dej mycke?” frågar Farah Abadi nu medkännande. Men Kakan Hermansson – som här passar på att rota runt lite i hårsvallet för att visa sina naglar från ännu en vinkel – menar att hon varit väldigt sann mot sig själv. När hon ligger på dödsbädden kommer hon att kunna tänka att hon minsann lyssnade på sig själv och det är ändå det viktigaste.

Det finns bara ett sätt att tolka Kakan Hermanssons långa tirad: Hon har menat exakt allt som hon kläckt ur sig genom åren, från hånet mot de mördade poliserna i Malexander och deras anhöriga och kollegor till bagatelliserandet av den islamistiska terrorattacken i Israel. Hon skulle således också kunna kalla judar för ”smuts” igen om hon inte så innerligt gärna ville bli insläppt i de offentliga finrummen.

Att hon överhuvudtaget getts utrymme på skattebetalarnas bekostnad är alltså ytterst osmakligt. Men programmet är även osmakligt på andra sätt. Genom bagatelliserandet av Kakan Hermanssons horribla yttranden i höstas hjälper Farah Abadi och public service till att normalisera antisemitism och våldsbejakande islamism.

Foto: Skärmdump SVT Play