Att nationalekonomin är en banal vetenskap som ändå väcker många kloka människors nyfikenhet och debattlust insåg jag till min förvåning när jag började studera ekonomi vid Handelshögskolan. Att exempelvis Marx och Keynes teorier kunde uppmuntra till polemik och till och med grälsjuka eftersom vad som stod på spel inte bara gällde vilken samhällstolkning som var mest verklighetstrogen utan dessutom – och så mycket viktigare! – om kapitalet eller staten skulle kontrollera ekonomin.

Den insikt som jag alltså långsamt inhämtade på Handelshögskolan var alltså att nationalekonomins teoretiska doktriner var banala men att det inte gjorde någonting eftersom deras viktigaste funktion inte var att försöka förklara samhällsekonomins funktionssätt utan att avgöra vem, vilken social klass, gruppering eller intresse, som skulle ha pengarna och bestämma över det ekonomiska överskottets användning. Om något var banalt så var det Marx enfaldiga teori om arbetsvärdeläran. Men när arbetarklassen i kraft av denna teori och med avsikten att ta makten byggde barrikader på Paris avenyer så var det minsann inga samhällsförsvarare som tyckte äventyret kändes banalt.

En av de nationalekonomer vars teorier nördar lagt till grund för magnifika och poänglösa gräl var Jean-Baptiste Say, statstjänsteman under Napoleon tillika kvarnägare (bilden). En sak som på den tiden ägnades djupa diskussioner var varifrån varuefterfrågan skulle komma. Frågan var, tvärtemot vad det kan verka, inte så dum. Tidevarvet vaknade till en värld där den ekonomiska tillväxten och de årliga löneökningarna ännu inte var påtänkta. Om Say fördubblade sin produktion av säd, vem skulle då köpa den? Den nya efterfrågan som ekonomin behövde hade ännu inte manifesterat sig och mjölet, förklarade förståsigpåarna, skulle därför ruttna bort.

I detta intellektuella mörker kom Say med sin världsberömda lag som vid två tillfällen la beslag på det samhälleliga debattutrymmet, dels vid 1800-talets början när industrialismen slog igenom och presenterade nya problem för mänskligheten, dels på 1930-talet när tungviktarna bland ekonomerna var Keynes i ena ringhörnan och Say i den andra. Problemet med efterfrågan finns inte, sa Say, för utbudet skapar sin egen efterfrågan. Struntprat, sa Keynes, ingen efterfrågan skapar sig själv, staten måste trycka pengar och därmed tillverka efterfrågan som kan delas ut exempelvis till de fattiga.

Den teoretiska striden vann Keynes, inte för att han skulle ha haft någon vassare förståelse för ekonomiernas konstruktion utan för att, tror jag, England på den tiden styrdes av en klass av rentiärer som levde av sina statsobligationer och inte ville höra talas om nytryckta pengar som bara skulle skapa inflation.

Hur det egentligen går till att skapa efterfrågan är uppenbart för alla som tänker efter en liten aning. Om Say bakar tusen extra bullar om dagen så motsvaras det ökade varuutbudet av att fiskerinäringen drar upp hundra fiskar till om dagen. Det hela går jämnt upp på öret. Say hade rätt hela tiden fast ingen har velat erkänna det. Jag skrev en uppsats om detta på Handelshögskolan och blev vederbörligen utskrattad.