Allt fler unga tyskar och barnfamiljer flyttar från Tyskland till Sverige berättar DN den 16 mars. Det som lockar är bland annat naturen, livsstilen, jämställdheten och synen på barn och föräldraskap.

Artikeln kommenteras av DN:s Tysklandskorrespondent Lovisa Herold som genast drabbas av en obetvinglig feministreflex att kacka i eget bo.

Sverige är ur jämställdhetssynpunkt helt värdelöst, enligt henne. Sedan följer en tröttsam upprepning av alla feministiska påståenden och lögner som gått på repeat under minst 20 års tid nu.

Från Herolds text: ”Det finns ett tyskt uttryck för att klaga trots att man har det bra. Det kallas ‘Jammern auf hohem Niveau’ – gnäll på hög nivå – och är något man ska akta sig för.

Ändå kan jag inte låta bli att protestera när Sverige beskrivs som jämställdhetens förlovade land. Kvinnor förväntas visserligen inte vara hemmafruar, som i konservativa delar av forna Västtyskland. Men de ska helst jobba heltid, samtidigt som de fortfarande tar huvudansvaret för barnen (som de förväntas vilja ha) och hushållsarbetet.”

Vem är det som säger att kvinnor måste arbeta heltid? Det kan inte vara möjligt att svenska feminister, som säger sig vara starka, smarta och kunna allt, låter sig styras av vaga och helt odefinierade förväntningar. De gör ju precis som de vill och kan planera för sin kommande pension i en avlägsen framtid helt fritt.

Och om de ”förväntas vilja ha barn”, som de alltså antydningsvis inte vill, så kan de med varm hand överlåta barnafödandet till männen. Herold verkar ha missat att HBTQI-rörelsen varit synnerligen framgångsrik på senare år, och att en statlig utredning pågår för att rensa ut ord som ”mor” och ”far” ur vokabulären i föräldrabalken. För att ersättas med könsneutrala ”den person som fött barnet” respektive ”den person som inte fött barnet” osv, så att lagstiftningen blir mer jämlik och inkluderande.

Herold fortsätter: ”De hyllade svenska papporna tar ut i genomsnitt tre månaders föräldraledighet under barnens första två år, medan mammorna är hemma fyra gånger så länge.”

Ack ett sånt elände! Inte nog med att svenska kvinnor förväntas skaffa barn, de tvingas även vara hemma på betald barnledighet med ungarna. Genom en lagstadgad föräldraförmån som utan tvekan är den allra bästa i världen.

Kanske, säger kanske, har det faktum att kvinnor tar ut längre barnledighet med biologiska skillnader mellan könen att göra. Som till exempel att det åtminstone tidigare var kvinnor som ammade, trots att kvinnorna även här med varm hand kan överlåta denna obetalda syssla till männen.

Vidare: ”I Sverige lägger kvinnor drygt sex timmar mer på hushållsarbete än män gör, varje vecka. Många av dessa kvinnor – inklusive de som har barn – jobbar alltså dessutom heltid.”

Här måste jag tyvärr säga att Herold tar upp de militanta feministernas allra största nederlag. De klarar bevisligen inte av ryta ifrån till sina män, om de nu har några. Trots all den styrka, kraft och mod som de hela tiden hävdar att de har.

Sedan kommer naturligtvis den största lögnen av alla, som ständigt upprepas om och om igen: ”Kvinnors timlön är 11 procent lägre än mäns. Kvinnor jobbar med andra ord gratis drygt 50 minuter om dagen (innan de går hem till det obetalda hushållsarbetet).”

Det upphör aldrig att förvåna mig att alla dessa smarta feminister är totalt inkapabla att förstå sambandet mellan egna val och utfall. Kvinnor väljer i mycket högre grad utbildningar som leder till lägre inkomst än män gör. Detta trots alla försök till inkvotering och kampanjande. Detta gäller främst inom de högre tekniska utbildningarna.

Starkt förenklat tycks de förvänta sig exakt samma inkomst för en bibliotekarie eller socionom som för en civilingenjör i tillämpad kärnfysik som arbetar med att lösa samhällets energiförsörjning. Därmed inte sagt att inte alla dessa yrkeskategorier behövs, men även en feminist måste förstå skillnaden.

Jag måste framhålla att jag aldrig i hela mitt liv jobbat gratis 50 minuter om dagen. Och kvinnor som tar sig framåt och uppåt har inte tid att klaga över barnafödande och orättvisor mellan könen. Kvinnors avancemang sker genom egna ambitioner, ofta i kombination med svenska föräldraförmåner och verkligt jämställda svenska män. Dessa män som feministerna ständigt klagar och gnäller på och beskyller för sina egna tillkortakommanden.

Herold avslutar sin text med: ”Det händer att jag blir avundsjuk på dem som är övertygade om att Sverige är ett paradis för kvinnor. Jag skulle också vilja tro att det finns ett sådant land någonstans.”

Jag kan inte låta bli att undra hur feministernas jämlika drömsamhälle, deras kvinnoparadis, skulle se ut. Vart vill de egentligen komma? Det verkar de inte ens riktigt veta själva.

Foto: Skärmdump DN