Som jag så många gånger har skrutit med på dessa sidor är jag en sorts rasist, nämligen prosemit. Det betyder att jag har fördelaktiga fördomar om semiter, inte araber kanske, men judar. Men Herregud, säger många helt förskräckt, du kan väl inte dra alla judar över en kam! Judar är väl som alla andra människor, en del är bra, andra är dåliga! Nej, säger jag, det är inte den allmänna meningen om judar i vårt land. Jaså, minsann, säger samtalspartnern överlägset ty han känner på sig att jag håller på att trassla mig in i ett resonemang som han står redo att avslöja som rasistiskt.

Den allmänna meningen om judar i vårt land, säger jag, är att de är skyldiga och att de därför inte ska ha samma medborgerliga rättigheter som andra. Det var det värsta! säger samtalspartnern, förvrider ansiktet och vänder sig bort med avsky. Om han hade velat lyssna så hade jag kunnat förklara för honom vad jag menar. Det har jag blivit på det klara med genom att lyssna på vad folk, särskilt intellektuella av typ framstående journalister, säger och då i synnerhet när judarna som nu har hamnat i ett krig om sin fortsatta existens som land och folk.

Sedan självständigheten 1948 har judarna ägnat sig åt ekonomisk utveckling och försvar. De har fått öknen att blomma (om du ursäktar judarnas egen romantiska men talande formulering) av apelsinlundar och datafabriker och de har byggt en elektronisk ostkupa för att hålla arabernas raketer under kontroll. Araberna, å sin sida, har koncentrerat sig på sina starka sidor, det vill säga att föröka sig och att be för Israels förintelse.

Sedan självständigheten har åtskilliga krig utbrutit. Alla har tillfälligt avslutats med vapenstillestånd, ofta efter utomstående makters föranstaltande (det vill säga att USA har mutat Israel att sluta skjuta), i avvaktan på att parterna ska återhämta sig och därefter inleda våldsamheterna på nytt.

Den här gången har Israel förklarat med större beslutsamhet än tidigare att kriget inte kommer att ta slut, vad USA än säger, förrän Hamas, framför allt dess ledarskap, är fullständigt tillintetgjort. Hamas, å sin sida, har förklarat sina motsvarande ambitioner att utradera Israel och judarna (”dränka dem i Medelhavet”).

I detta krig finns ingen rättvisa. Det handlar bara om vilken part som snabbast och effektivast lyckas utrota fienden. Det är på denna punkt jag menar att svenska folket, särskilt de framstående och bildade, har en antisemitisk grundinställning. Deras huvudsakliga ståndpunkt är att judarna – i kraft av tusentals års bildning och intellektuell överlägsenhet samt med tanke på palestiniernas medfödda svaghet – borde vika ner sig enligt samma princip som den svenska välfärdsstaten och dess funktionärer lär sig att tåla hur mycket förolämpningar som helst från sina klienter.

Konsekvensen blir att den allmänt vedertagna uppfattningen bland väluppfostrade svenska intellektuella är att Hamas visserligen startade det nu pågående kriget med en serie unikt grymma och ondskefulla brott riktade mot judar men att detta av något (för mig) obegripligt skäl ska överses med och judarna åläggas att i stället för att fullfölja sina krigsmål ska organisera och finansiera ett fullt utbyggt välfärdssystem för hundratusentals palestinier i Gaza samtidigt som Hamas med alla tillgängliga vapen ska puckla på judarna medan dessa försörjer palestinierna med mat, vatten och andra förnödenheter.

Till exempel läste jag en välskriven artikel om att kriget är Hamas och palestiniernas fel på samtliga punkter men att det ändå är judarnas ansvar att rädda och försvara sina fiender (och på det viset möjliggöra för Hamas att återskapa sina krafter).

Om detta inte är ett utslag av någon sorts antisemitism så vet jag inte vad det är. Judar jag känner vrider sina händer och suckar när de tänker tillbaka på hundratals år av judisk historia: på något vis slutar det alltid med att allt ont skylls på oss.