I samband med Internationella kvinnodagen den 8 mars dök Gudrun Schyman upp i TV4. Det var naturligtvis inte oväntat för, som min mamma brukade säga, ”var ska sleva va ôm inte i gryta?” Det som fascinerar är att hon nu ondgör sig över det hon kallar en ”backlash” för jämställdheten, trots att hon själv varit en bidragande orsak till denna utveckling genom att klä ut sig i kvinnoförnedrande klädsel och stöttat det muslimska patriarkatet.

Året var 2013 och upprinnelsen till Gudrun Schymans totalhaveri var en påstådd misshandel, där en muslimsk kvinna skulle ha fått hijaben ryckt av huvudet. Innan dess hade den självutnämnda riksfeministen hårdnackat förnekat hederskultur och vägrat erkänna att mångkulturen innebär ett och annat jämställdhetsproblem.

Anmälan om misshandeln hann knappt komma in till polisen förrän hijabförespråkare som Bilan Osman (hon som inte ”pallar med” vita människor, ni vet) och Nabila Abdul Fattah, som vägrat erkänna att IS har med islam att göra, började bombardera sociala medier med sin kvinnofientliga hijabpropaganda.

Dagen därpå publicerade de en debattartikel i alla de stora drakarna, och gavs utrymme att anklaga hela det svenska samhället för islamofobi och ”anti-muslimism”. Här hade ju en höggravid trebarnsmor blivit attackerad av en elak svensk som slet i hennes slöja och skrek rasistiska tillmälen och sedan slog hennes huvud mot en bil så hårt att hon förlorade medvetandet.

Skrämmande, om det hade varit sant. Vilket det inte var. Den påstådda hijabmisshandeln var fejk. På kvinnans hijab fanns bara hennes eget DNA, och övervakningskamerorna gav ingenting. Inte fanns det några vittnen heller, lägligt nog. Dessutom gjorde kvinnan en ny anmälan en vecka senare. Då påstod hon att hon attackerats av samme man på nytt, och att han denna gång hade fler män med sig, och krävde att hon skulle ta tillbaka anmälan. Men övergrepp i rättssak är ytterst ovanligt i ett fall där gärningsmannen är helt okänd och varken blivit identifierad eller namngiven av offret. En polis som intervjuades vid tillfället sa sig tvivla på att det någonsin hänt.

Efter att utredningen lagts ner pratades det ytterst lite om den påstådda misshandeln men hijabförespråkarna hade fått det de ville ha – ett muslimskt offer för de svenska rasisterna. Och superfeministen Gudrun Schyman hakade förstås på. Tillsammans med en drös andra uppenbart förvirrade kvinnor, såsom Socialdemokraternas Veronica Palm, knöt hon på sig hijab.

Själva menade dessa kvinnor, som stolt tog selfies i förtryckande klädsel, att de visade solidaritet med muslimska kvinnor. I själva verket var deras agerande enbart ett stöd för en patriarkal kvinnosyn som inte bara bidragit till att försämra jämställdheten utan dessutom till att ge islamismen ett starkt fäste.

Gudrun Schyman har alltså mycket att stå till svars för och borde rimligtvis skämmas ögonen ur sig varje gång hon ser sig i spegeln. Istället pratar hon förnumstigt om en ”backlash” för jämställdheten.

Dessutom är det fortfarande svenska mäns och kvinnors ojämlikhet som står i fokus för henne. Att det skiljer lite mellan mäns och kvinnors löner i vissa branscher bekymrar henne betydligt mer än att det finns hundratusentals kvinnor som inte ens har möjlighet att jobba eftersom de lever under ett muslimskt moralförtryck. Ändå får hon fortsätta att breda ut sig i medierna. Det är sinnessjukt.

Något gott har ändå hennes många haverier fört med sig. Feminismen som ideologi är på tillbakagång bland de unga. 2020 kallade sig 32 procent av unga mellan 15 och 24 för feminist. Samma siffra förra året var 23 procent, enligt en undersökning gjord av analysföretaget Ungdomsbarometern. Det kan vi sannolikt tacka Gudrun och hennes likar för.

Foto: Stolta feministen Gudrun Schyman i religiöst förtryckande huvudbonad 2013