Det existerar ett nyligen lanserat förslag om att flytta ut en del av FN:s personal och verksamhet, från New York till Nairobi i Kenya. Det handlar om United Nations Population Fund (UNFPA) som enligt uppgift ska utlokalisera en fjärdedel av verksamheten från FN-skrapan.

Grundtanken bakom detta förslag är att de som sysslar med utvecklingsprojekt som handlar om tredje världen också borde befinna sig där. Nairobi ska med FN-terminologi bli ett ’epicenter for The Global South’. Sådan är planen, eller kanske man ska fortsätta kalla det för ett förslag. Den första reflexmässiga tanken kan vara att det inte är en dålig idé.

Det tycker däremot en rad av de direkt berörda personerna och det visar sig snart att de har robusta argument.

Vi kan börja med de högavlönade tjänstemännen och -kvinnorna i New York, som vant sig vid en ekonomiskt bekymmersfri tillvaro i ett västland där ett stort mått av ordning (ännu) råder. Dessa personer är vanligtvis rekryterade från en överklass i tredje världen och vet mycket väl hur ett liv i Nairobi, om än välavlönat, skulle te sig. Ingen shopping likt den på Fifth Avenue om man säger så. Denna insikt fyller dem sannolikt med fasa. Väldigt få personer väljer i vart fall Nairobi före New York i ett sådant perspektiv. Hur ska det då gå rekrytera kvalificerd personal lokalt i Nairobi? Ingen vet.

Ett stort inflöde av FN-anställda skulle, inte alldeles osannolikt, innebära att de hamnar i ett Gated Community strax utanför Nairobi. Exempel på sådana finns i mängd runt om i världen. I Afghanistan, främst i Kabul, fanns de i form av förskansningar med taggtråd och beväpnade vakter till skydd. Där innanför kunde man finna allt från barer och swimmingpools till bekväma bungalows. Transporter till och från flygplatsen gjordes med helikopter, av säkerhetsskäl. Allt motiverades av lokalbefolkningens minst sagt avoga inställning. Utflykter på land gjordes i tungt beväpnade konvojer. US-Aid och FN pytsade efter bästa förmåga ut mat, kontanter och materiel som ofta gick direkt till korrupta krigsherrar.

Man godtog förklaringar från dessa om att de hjälpte några tusen kvinnor och barn, vilket tacksamt kunde rapporteras upp i hierarkierna. Lokala krigsherrar påstod sig också ha ett stort antal behövande män som krigade mot Talibanerna, vilket även det tacksamt rapporterades uppåt. Att det rörde sig om lön till trupper som inte existerade, eller rent av var lojala med Talibanerna, spelade mindre roll. Pengarna och resurserna måste ta slut, komma ut ur US-Aids och FN:s räkenskaper och därmed se ut som hjälp. Eftersom (väldigt få) civila västerlänningar vågade sig utanför taggtrådshindren var kontrollen oftast obefintlig.

Framtiden för FN:s folk i Nairobi behöver inte alls bli så illa som den var i Kabul innan USA och FN slutligen gav upp reste hem och lämnade över till Talibanerna. Men ändå – situationen som utvecklades i Kabul borde leda till viss eftertanke. Kan man tycka.

Men här kommer vi till nästa problem – det lokala motståndet, i Nairobi. Många tycks redan nu vara skeptiska till inflyttning av FN-folk. Man skulle ytligt kunna tänka att det vore välkommet med ett inflöde av hyggligt bildade, generöst avlönade tjänstemän och -kvinnor. Och deras medföljande familjer. En välbehövlig injektion av intellektuellt kapital, en fix och färdig medelklass med fickorna fulla av US-dollars.

Vad kan gå fel.

Men så enkelt tycks bara det kvarvarande FN-folket i New York se på saken. Lokalt i Nairobi befarar man en galopperande inflation i allt från brödpriser till hyresnivåer. Man förutspår uppkomsten av (fler?) Gated Communities och relaterat elände. Från lokal horisont i Kenya befarar man politisk och social oro i form av ilska över de sociala klyftor som FN-folket representerar och faktiskt skapar med sitt välstånd. Erfarenheter från Burma/Myanmar och andra ställen borde tända varningsljus.

Det är belysande att se vad kanalen African Diaspora News Channel (@africandiasporanews) säger om saken. De serverar ofta en sunkig västfientlig men obehagligt tankeväckande soppa, om jag tillåts blanda liknelserna en smula.

Världen är galen.

Spännande fortsättning följer.

BILD: Stålmannen håller tal på FN-högkvarteret i New York i filmen Superman IV: The Quest for Peace (1987).

Urban Hagman är skribent, flanör och fri forskare inom Life-Style Design (pensionär). Kör gärna motorcykel. Före detta serieentreprenör. Bred akademisk inkompetens, blev fil kand och fil mag i behagligt tempo. Bor med lagvigd hustru, mestadels i Stockholm. Har tre vuxna söner.