När jag gick i skolan utdelades månadsvis (eller så) en tidning i vilken det återkommande fanns en sedelärande berättelse om  två fjortisar som hette Spara respektive Slösa. Historien var alltid densamma: flickorna hade från början lika mycket pengar; Spara la sina slantar i en spargris medan Slösa köpte kola och glass. Det slutade med att Spara hade ackumulerat ett kapital medan Slösa blivit pank och fått hål i tänderna.

Efter några år satt sens moralen som gjuten i fyrtio- och femtiotalisterna: man ska spara, inte slösa. Tiden gick och flickorna mognade och nådde framstående positioner inom förvaltning och näringsliv.

Nu ville det sig inte bättre än att Sverige, trots allt det gemensamma vett som Spara och Slösa mobiliserade inom den svenska bank- och finansvärlden, under nittiotalet hamnade i en djup ekonomisk kris med stort underskott i statsbudgeten och markant ökad statsskuld.

”Nu är det säkrast att jag sköter det här”, sa Spara till Slösa. ”Kom tillbaka om trettio år så får vi se hur det står till.” Sedan införde Spara ett finanspolitiskt ramverk åt vilket hon genast började gotta sig vid tanken på att den offentliga sektorn årligen skulle spara två procent av bruttonationalprodukten.

Till allas förvåning ledde allt detta sparande till att det inte blev något av allt det angelägna som Slösa dagligen med ökat eftertryck förklarade att nationen behövde: mer infrastruktur, fler soldater och sjuksköterskor samt neuropsykiatriska diagnoser plus att hela energisystemet måste byggas om. ”Nu ser Spara inte längre så kaxig ut”, skrockade Slösa för sig själv och  beslöt att göra som det stod i läroboken av Keynes som hon ägnat några decennier åt att för första gången verkligen begripa. ”Vi måste ha ett underskottsmål”, förklarade hon för en alldeles råddig riksdag. ”Det blir enligt mina beräkningar 50 extra miljarder som ni årligen ska sätta sprätt på. Det är en procent av BNP. Kom ihåg att bara den är fri som är satt i skuld ty lånar man bara tillräckligt så har man banken i sina klor. Så gå hem och gör en plan allihop.”

Alla akademiska ekonomer förklarade att Slösa hade rätt som världen nu såg ut. Det gällde att dra igång sedelpressarna och börja spendera. Där är vi nu. Sverige har en låg statsskuld och därför råd att låna och har angelägna, eftersatta behov. Fråga Sveriges kommuner och regioner eller försvarsministern eller Trafikverket om du inte tror mig.

Själv hade jag vid det laget påbörjat en tjänst som chef för svenska ambassaden i Guinea-Bissau längst västerut i Afrika med uppgift att årligen hjälpa det unga landet att spendera motsvarande 50 miljoner kronor – 300 miljoner i dagens penningvärde – om året. Det var en luttrande erfarenhet kan jag förtälja.

Innan man vet bättre så tror man nog att en fattig stat – det svenska biståndet var större än statsbudgeten – lättare kan sätta fart på inköpen än en rik stat. Men så är det inte. Statsmakter måste lära sig att göra av med pengar om det ska ske enligt Valutafondens och Världsbankens regelbok. (En del finansministrar brukade åtminstone tidigare fuska och fylla sina resväskor med dollarsedlar och flyga till Zürich.)

Hindren för spendersamheten finns över allt och stavas underutveckling. Ett av mina favoritexempel är när Fiskeriministeriet beställt stora mängder fiskenät men inte kunde få ut dem ur tullen eftersom Finansdepartementet inte tilldelat budgetmedel för att betala tull.

Om du har svårt att tro på detta så kan jag förse dig med en upplysande detalj. På den tiden hade alla de underutvecklade länder som mottog svenskt bistånd detta problem i större eller mindre omfattning. En del länder som Indien hade ett mer välsmort maskineri och var bättre tränade på att göra av med pengar (och då inte bara med hjälp av schweiziska banker). Jag hade ett dussintal kollegor med motsvarande position och uppgifter i andra u-länder. En gång om året träffades vi på konferens i Stockholm. En av de intressantare diskussionspunkterna var den inofficiella tävlingen mellan biståndsattachéerna om vem som klarat den högsta utbetalningstakten, alltså utbetalt belopp som andel av det totala årsanslaget. Du kan förstå att det var ett spännande mästerskap särskilt för mig som fått ett alldeles nyligen självständigt (”befriat”) land att jobba med och sedan gradvis arbeta upp utgiftsandelen till en respektabel nivå.

Menade du att det kunde ligga något oetiskt i detta? Inte alls, en stat som kan göra av med sina budgetar visar i handling sin administrativa kompetens.

Vi får se hur det går i Sverige. Nu ska de offentliga utgifterna alltså höjas med tio procent av statsbudgeten. Kommer vi att klara det? Tillståndsprocesserna sinkar byggena, kärnkraftsföretagen törs inte lämna offert eftersom politikerna hux flux kan få nya griller i huvudet, kanske visar sig vindkraften inte fungera, särskilt sedan tidöpartierna bestämt att elkonsumenterna ska betala för landtransporten av kraften.