Den som vill ha osminkad information om hur det står till med den svenska offentliga sektorns ekonomi kan fråga min portugisiskafröken som bor i Rio de Janeiro. Hon har aldrig varit i Sverige och är därför obesmittad av den svenska diskurs enligt vilken alla offentliga, anslagsfinansierade verksamheter alltid har för lite pengar och därför alltid går på knäna.

Jag berättade för henne om den nya svenska regeringens djärva förslag att spara pengar genom att inte längre bevilja gratis tolktjänster vid exempelvis läkarbesök för invandrare hur länge dessa än varit i Sverige.

• Förslaget väckte jätteprotester bland läkarna, sa jag. De kanske trodde att de skulle bli tvungna att auskultera på arabiska.
• Menar du på allvar att invandrare får gratis tolkhjälp hur länge som helst, sa fröken med förfäran i blicken.
• Ja, sa jag. Hon skakade på huvudet. Ni är inte kloka, sa hon. Ni har för mycket pengar. Det har jag sagt hela tiden.

Journalisten och sjuksköterskan Hanne Kjöller är en av de få som lyckats med konststycket att jobba inom sjukvården och ändå upptäcka att regionerna har för mycket pengar. Hon ringer till branschorganet Sveriges Kommuner och Regioner som liksom alla andra branschorgan alltid på ren instinkt vet att förklara ett hela branschen går på knäna och genast måste ha mer resurser från staten. Ändå lyckas Kjöller, antagligen genom att ställa sådana självklara frågor som alla journalister borde klara av, fastställa att den statliga sjukvården, som enligt egen, ofta redovisad uppfattning om ständiga, plågsamma neddragningar, nu kostar nästan 500 miljarder vilket är mer än någonsin tidigare även efter hänsyn till felkällor som pris- och befolkningsförändringar. (Resultatet av denna forskning presenteras den 22 februari i DN.)

Är detta möjligt? Kan Kjöller vara den enda person inom svensk sjukvård som törs berätta för allmänheten att läget är precis tvärtemot vad allmänheten fått sig förklarat? Ja, så är det. Ljuger alla dessa tiotusentals inblandade människor när de beklagar sig över sin knävandring? Några som är lite mer intelligenta ljuger för att de inser att det gynnar dem. De andra har bara lärt sig att de ska säga så för att det visar sig gynna dem.

Det märkvärdiga är att detta byråkratiska beteendemönster har varit oförändrat åtminstone sedan 1981 när Arne Granholm och jag dokumenterade det i en forskningsrapport från Statskontoret (Statskontorets småskrifter 5). Dessförinnan hade jag under några år på Sida med tilltagande förvåning och övertygelse lärt mig att känna ingen byråkratins obevekliga järnlag om fortlöpande produktivitetssänkningar som lika säkert tvingade fram krav på anslagsökningar. Det har nu gått fyrtiotre år sedan dess. Jag har inte under denna period gjort någon uppföljande forskning för att bekräfta de gamla observationerna men jag tror inte att det behövs. Det räcker med att läsa en och annan artikel av Kjöller eller att höra portugisiskafrökens förtjusta fnitter när jag berättar om vad som under veckan timat i Sverige.

Min forskning år 1981 gick till på det viset att jag räknade det av olika myndigheter utförda arbetet olika år och sedan dividerade med antalet anställda respektive år för att få fram produktivitetsindex per anställd. Till exempel sjönk produktivitetsindex för Patent- och registreringsverket från 100 år 1971 till 76 år 1979, avlagda grundexamina för Universitets- och högskoleväsendet från 100 till 56 under samma period och poängproduktionen vid filosofisk fakultet från 100 till 55 och så vidare. Antalet lärare per elev ökade med 54 procent, administrativ personal med 58 procent medan antalet forskare sjönk med 77 procent.

Järnlagar är järnlagar. En följdjärnlag är att samtiden inte förstår vad den ser utan tror att den råkar stå inför en olycklig tillfällighet som om de angelägna anslagsökningarna bara hände sig här och nu.