Det finns ett talessätt om att ’det finns folk till allt’. Här passar Dylan Mulvaney in, och jag säger det som ett konstaterande, inte nedsättande eller fördömande. Dylan Mulvaney är av allt att döma en person som tycker om att klä sig som en ung flicka, tala med pipig röst och nå ut till så många som möjligt med sina spektakel.

Mulvaneys video ’Days of girlhood’ sägs ha visats mer än en miljard gånger och Mulvaney uppges ha mer än 10 miljoner följare på TikTok. Bra för Mulvaney. Jag förmodar att alla (inte minst Mulvaney själv) tyckte det hela är väldigt skojigt. Jag har sett delar och brottstycken av Mulvaneys Performance Art, vilket i vart fall är så jag tänker om det hela. Tankarna går till Cindy Shermans transformationer. Men det får kanske stå för mig. Utöver det kan jag ärligt intyga att Dylan Mulvaney som person inte på något sätt gör mig irriterad, hotar min eventuellt toxiska maskulinitet eller något åt det hållet. Mulvaney får göra som Mulvaney vill, kalla sig vad Mulvaney vill. Att många vill följa Mulvaneys förehavanden är upp till dem själva.

Men nu kan man med fog säga att Mulvaneys uppträdande som ung flicka även har en politisk dimension i vår samtida kontext.

Och här blir jag mer tveksam. Särskilt i det sammelsurium av framförda åsikter kring transsexualitet som böljar i sociala medier. Här finns många inlägg om att Mulvaney är en hjälte i debatten om transsexualitet. Känner man sig som en ung flicka har man all rätt att uppträda som en sådan, oavsett förutsättningar vad gäller de könsdelar man råkat födas med. Många anser också att det finns skäl att bejaka något man kallar ’könskorrigering’ på kemisk och/eller kirurgisk väg. Gärna utfört av den skattefinansierade sjukvården. Hur Dylan Mulvaney själv ställer sig i frågan är lite oklart, allrahelst som att Mulvaneys uppträdanden mest tycks handla om en man som gärna uppträder som en flicka eller ung kvinna. Men där kan jag vara dåligt uppdaterad.

Särskilt har Mulvaney fått ett antal entusiastiska följare bland reklam- och mediafolk, personer som sällan tycks vara lockade av könsbyten för egen del eller ens att pröva samkönade sexuella förhållanden. Det här är främst unga vita medelklassare som befunnit sig i woke-färgade ekokammare på ett universitet, exempelvis Harvard. En av dessa är Alissa Heinerscheid, utnämnd till ’vice-president of marketing for Bud Light’ i juli 2022. Tydligen fick hon fria händer att utforma en stor reklamkampanj för Bud Light, en av USAs mest konsumerade ölsorter. Unga Heinerscheid planerade en total omformning av varumärket, som hon menade traditionellt hade vänt sig till en kundkrets av grabbiga gubbar. Hennes uttalanden om detta gjordes i tydligt nedsättande kommentarer.

Nu skulle det bli nytt, vi stod alla i en total omformning av våra samhällen menade hon och hon föreställde sig att stora skaror av regnbågshyllande människor skulle rusa iväg och börja konsumera Bud Light i aldrig skådad omfattning. Möjligen tog hon också för givet att den stora kundgruppen av öldrickande förmodat mossiga homofoba gubbar (’fratty men’) skulle fortsätta vara lojala och möjligen även vidga sina vyer och skåda det regnbågsfärgade ljuset. Heinerscheid gjorde uttalanden (utan brist på självbelåtenhet) om att Bud Light nu befann sig ’at the core of evolution’. Heinerscheid ansåg sig alltså begripa tidsandan (tänk Hegel och Marx) och beskrev den i närmast vetenskapliga termer.

Hur som helst anlitades Mulvaney vilket resulterade i en bred reklamkampanj där Mulvaney filmades drickande Bud Light i olika situationer, ständigt som en tokleende och lajvande ung kvinna.

Tydligen hade Alissa Heinerscheid inte lärt sig på Harvard Business School att det är en dålig idé för ett företag att förolämpa sina kunder. I ljuset av hennes nedsättande uttalanden om män blev den flinande Mulvaney för mycket. Reaktionerna kom direkt, i en lång rad klipp på Youtube kan man se hur burkar med Bud Light skjuts sönder och krossas av tunga fordon. Den forna kärnan av kunder valde i många fall att sluta köpa Bud Light. Hur många? Uppgifterna går isär, moderbolaget Anheuser-Busch mumlar om 25%, medan vissa data pekar mot 90%. Sanningen lär ligga i området däremellan. Någon tillströmning av nya kunder ur de grupper som Heinerscheid och Mulvaney flörtade med tycks över huvud taget inte ha ägt rum.

Ungefär samtidigt förekom Mulvaney i en annan reklamkampanj, för Nike. Ett stort märke inom sportmode. Här valde man att låta Mulvaney skutta runt, lajvande som ung kvinna i diverse sportkläder. Men att låta den plattbröstade Mulvaney hoppa lyckligt leende iklädd en sport-bh var inte en strålande idé. Många kvinnor kände sig kränkta, förlöjligade, och jag har inte svårt att förstå dem. Nyligen kungjorde Nike att de skär ner, runt 1600 tjänster ska bort vid deras huvudkontor i Portland. Försäljningen går trögt och många ser det som en konsekvens av Mulvaneys agerande, allt på reklamfolkets konto förstås.

Och nu Disney…

Man kanske tänker att det här var två extrema exempel på ovanliga marknadsmisslyckanden, men så enkelt är det tyvärr inte i vår tid.

I detta nu håller underhållningsgiganten Disney på att försöka styra ut ur en återvändsgränd. Bob Iger, bolagets VD, har de senaste åren arbetat för en dramatisk omläggning av programutbudet och dess innehåll. I utttalanden och i handling har Iger och hans medarbetare i ledningen tydligt visat att gamla sortens underhållning skulle träda tillbaka för budskap om inkludering, antirasism och liknande.

Metoden handlar om att skifta kön och hudfärg på huvudpersoner, men också om att skriva om hela berättelser. Den lilla sjöjungfrun fick en mörkare hudfärg redan för flera år sedan. En remake av Snövit ska inte handla om en ung kvinna som finner sin drömprins, utan mer om hennes politiska uppvaknande. Dvärgarna blev inte sju till antalet utan en, de övriga sex ska utgöras av en inkluderande blandning av raser, kön och annat. Så var det tänkt, men den kontrakterade icke-vita skådespelaren Rachel Zegler har i intervjuer yttrat sig så nedsättande om de tidigare versionerna av Snövit, att det på grund av reaktionerna är oklart om det ens blir någon ny Snövit.

Samma situation ser det ut att råda med Pirates of the Caribbean, där Johnny Depp inte kommer att ses som kapten Jack Sparrow. Han kommer ersättas av en ung mörkhyad kvinna i huvudrollen och Disney utlovar en ny fräsch start på franchisen. Saken är för övrigt den att företrädare för Disney vände sig mot Depp när han anklagades för att ha misshandlat sin före detta fru, den uppenbart lögnaktiga Amber Heard. Rättegången friade Johnny Depp och Disney hade så att säga gjort ännu en felaktig satsning.

På så vis har Bob Iger styrt Disney, men när de floppande produktionerna radar upp sig och Igers ambitioner att bli USAs president (jo, det påstås så) ser ut att blekna. Filmer som Haunted Mansion, The Marvels, Black Panther, nya X-Men och Star Wars och flera andra drar inte in tillräckligt för att ens täcka produktionskostnaderna. Allt enligt hyggligt tillförlitliga källor. Den nya feministiska Indiana Jones-filmen och några med den går plus med nöd och näppe. Och så vidare. Vissa siffror ljuger inte. Bolaget Disney har tappat 40% av sitt aktievärde sedan 2021 och styrelsen är på krigsstigen.

Marknaden korrigerar ofta blint önsketänkande, och tur är väl det.

Urban Hagman är skribent, flanör och fri forskare inom Life-Style Design (pensionär). Kör gärna motorcykel. Före detta serieentreprenör. Bred akademisk inkompetens, blev fil kand och fil mag i behagligt tempo. Bor med lagvigd hustru, mestadels i Stockholm. Har tre vuxna söner.