Nej, det är ingen felstavning. San Fransisco är en sjuk stad menar Michael Shellenberger och använder denna stavning. Han satt tidigare i högsta ledningen för Greenpeace. Numera är han en avfälling, aktiv i den av honom grundade Environmental Progress.

Hustrun och jag tillbringade två januariveckor i East Palo Alto, något tiotal kilometer söder om själva den gamla stadskärnan för San Fransisco. Nu är hela området en enda sammanhängande bebyggelse runt The Bay Area där San Fransisco utgör en av de mer ursprungliga delarna. Kör man på motorvägen runt hela bukten tar det ett par timmar, om trafiken är rimlig. Totalt beräknas 7 miljoner personer bo i området. Det kan vara fler.

Jag tillbringade lite tid i Kalifornien, mest i Los Angeles, i början av 1980-talet. Tillsammans med vänner besökte jag också San Fransisco, vilket jag upplevde som en lättnad efter att ha försökt förstå mig på Los Angeles med en stor befolkning på en stor yta utan egentlig stadskaraktär. Som europé var det trivsamt att besöka San Fransisco. Där det fanns pittoreska byggnader och annat i en skala som var begriplig. Vi besökte downtown och Fishermans Wharf, ett område med mängder av restauranger och turistvänligt gemyt. Vi åkte bil upp och ner för kullarna, kände oss lite som Steve McQueen. Vi tog en sväng i Cable Cars, spårvagnar som fiffigt dras av kablar som löper i gatan.

Januari 2024 och allt är förändrat. Sonen och hans flickvän skjutsar oss i den av dem hyrda elbilen (Chervolet Bolt) och vi undviker stadskärnan där få öppna butiker finns kvar och kriminaliteten är skyhög, liksom misären. Alla som sett (finns en hel del på Youtube) vittnar om fasansfulla scener. Folk bor på trottoarerna, missbrukare ligger i rännstenen och dör med kanyler i armvecket. Risken för att bli rånad eller utsatt för spontanvåld sägs vara skyhög. Av detta såg vi bara de yttersta kvarteren så att säga. Det räckte för att bevittna raggiga tiggare i varje gathörn, ofta med sina samlade tillgångar i lånade kundvagnar. Vid ett rödljus stod en sliten man med en handskriven skylt ”War Veteran Deaf”.

Ännu värre är det i Portland i Oregon ett antal mil norrut, har vi förstått. Men trenden finns i mängder av amerikanska städer. Kanske de flesta. Otaliga filmer på Youtube finns som sagt att studera. Och det som händer i USA kommer förr eller senare att hända hos oss i Sverige.

Området där vi hyrde in oss, East Palo Alto, kan med lite god vilja kallas för nedre medelklass. Vi bor Airbnb i den mindre delen av en enplans ’villa’, en charmlös låda om totalt kanske 80 kvadratmeter. I hörnet utanför vid trottoaren finns en elstolpe, typ våra gamla svenska telestolpar. Högst upp befinner sig ett skatbo av sladdar (tveksam att skriva kablar) som inte ger intryck av fackmannamässig installation. Själva Palo Alto som börjar en kilometer bort är mer medelklass, en tydlig skillnad. Större tomter, inte bara parkeringsplatser för bilarna. Där finns riktiga villor, ofta i två plan.

På svenskt promenadavstånd från vårt krypin finns en handfull butiker och några restauranger som mest serverar slabbig färdigmat. Där finns bland annat Target, en butikskedja som i utbud kan liknas vid ICA Maxi här hemma. Dock vinner ICA i en jämförelse på alla punkter, snyggare, renare, bättre sortiment – och billigare. Priserna är 10 – 20% högre på Target i de fall vi kan jämföra. Överallt talas spanska, en kassörska skakade på huvudet när vi frågade om något på engelska. Skyltarna vid busshållplatserna är trespråkiga; engelska, spanska och kinesiska.

Vi traskade runt i ett välskött naturhistoriskt museum på bästa besökstid, en söndag. Intressanta samlingar. Många besökare, de flesta såg ut som vita akademikerföräldrar med ointresserade barn i släptåg. Inträde för fyra vuxna kostar motsvarande en svensk tusenlapp.

Vi åker till Stanford University, där mellansonen och hans tyska sambo är utbytesdoktorander. Det som 1890 var en bondgård är nu ett gigantiskt universitetsområde, på kartor angivet som en stadsdel. Två gånger åt vi lunch i kantinen, stor som en halv fotbollsplan. Utanför bokhandeln håller två läger till, en pro-israelisk och en pro-palestinsk. De israelvänliga har plakat och bilder som handlar om att de representerar Mellanösterns enda demokrati, där abort är en privatsak, homosexuella inte kastas från hustak och religionsfrihet råder. Många argumet som borde tilltala unga studenter, men israelvännerna har det motigt.

I kantinen finns rader av olika bufféer, med tydlig övervikt åt det vegetariska. Hundratals studenter, strömmar in och ut medan vi äter. Gissningsvis är 60% av studenterna asiater, oftast kineser. En del är sannolikt amerikanska medborgare, men kinesiska talas överallt. Sonen som kan en del kinesiska, säger att de ogenerat brukar kommentera hans längd (205 cm) eftersom de utgår från att ’kaukasier’ inte förstår vad de säger. Vid den supereffektiva diskinlämningen arbetar ett tiotal latinos, som de kallar sig. Inga andra.

Man ser ingen överviktig kines medan alla latinos förefaller leva på en dålig och alltför energirik kost. Sonens flickvän berättar om en trend i sociala medier, där det förespråkas att vara Body-Positive. Kraftigt överviktig på svenska. En högljudd påtryckargrupp vill att övervikt ska betraktas som hälsosamt, och att personer i Plus-Size bland annat ska ha rätt till två säten i flygplan utan extra kostnad.

Den kulturella, religiösa och etniska uppdelningen är tydlig i stort som smått.

Universitetsområdet är en liten värld i sig. I de centrala delarna tillåts enbart cykel- och eldriven trafik och det finns rondeller i miniatyr för cyklister. Enstaka elfordon typ golfbilar rör sig också i området. Men sonens flickvän berättar att det nu förekommit väpnade rån inne på campus. Idyllen är hotad.

Den hyrda lilla elbilen är mjuk och tyst i drivningen, men fjädringen är stötig och sittkomforten för fyra fullvuxna är bara uthärdlig någon timme i taget. Här och var i trafiken syns elbilar, mest Teslor, uppskattningsvis lika många som i Stockholmsområdet. Var laddar de? Vi har inget svar. Vi irrade runt vid några tillfällen och fick en gång nöja oss med en långsam laddning – en timmes uppkoppling gjorde ingen direkt skillnad. I ett parkeringshus vid Stanford hade vi tur och fick en laddplats av totalt sex. Riktiga laddare där, om än inte de duktigaste snabbladdarna. Elbilar cirklade runt medan vi kopplade upp och vi insåg därmed vår lycka. Ett par timmar senare var batteriet fulladdat, under tiden fikade vi, besökte varuhuset Macys, Banana Republic och en del andra butiker i ett lokalt köpcentrum. Har man elbil i San Fransisco måste man ha både tur och tålamod konstaterar vi. Och även slippa kopparstölder. Laddsladdarna sägs vara värda uppåt 100 dollar i det inofficiella återvinningsledet.

Vi mellanlandade på Kastrup/Köpenhamn på hemvägen och konstaterade att man såg fler hiijabs och färre ansiktsmasker än i San Fransisco, vilket kompletterade intrycket av en värld i snabb men delvis asymetrisk förändring.

Jag gör några ärenden i Stockholms innerstad en vecka efter hemkomsten, konstaterar att hälften av restaurangerna som fanns i Kungshallens nederplan för några år sedan nu är borta. Likaså är en del butiker längs Sergelgatan mer än tillfälligt stängda. Så ser det ut lite varstans längs gator, i varuhus och gallerior. Den förlängda mellandagsrean var avslagen.

En kvinna stod vid Hötorget och sålde Situation Stockholm, en annan i gången under Hamngatan.

Boendeparkeringen kostar nu från februari 1600 kronor per månad. Medelklassen ska tvingas bort, eller?

I lokalbladet ser jag hur en politiker förtjust deklararar att sommaren 2024 kommer ännu fler gator i innerstaden att stängas för trafik – till förmån för ett vimlande folkliv. Fan tro’t.

Vad kommer man säga om några år – Sickholm?

BILD: Clint Eastwood i rollen som Dirty Harry (1977). Filmen spelades in i San Francisco.

Urban Hagman är skribent, flanör och fri forskare inom Life-Style Design (pensionär). Kör gärna motorcykel. Före detta serieentreprenör. Bred akademisk inkompetens, blev fil kand och fil mag i behagligt tempo. Bor med lagvigd hustru, mestadels i Stockholm. Har tre vuxna söner.