Det påstås att en amerikansk medborgare vid 1700-talets slut träffade grundlagsfadern Benjamin Franklin, mannen på hundradollarssedeln, och frågade om nu detta nya statsskick, som Franklin medverkat till att skapa, verkligen var det man kallade republik. Franklin såg mannen djupt i ögonen och sa ”ja, om du klarar av det”.

Detta var djupsinnigare sagt än man kanske anat och för moderna svenska förhållanden i det närmaste obegripligt om inte rentav förgripligt. Ty i Franklins kommentar låg en föreställning om att den goda samhällsordning som han ville införa – vare sig man kallar den republik eller demokrati – inte enbart, eller ens i huvudsak, bestämdes av en aldrig så regelrätt tillsatt överhet, utan framför allt av medborgarnas mentalitet.

Denna observation borde vara självklar för att folk som det svenska som sedan 1400-talet sjungit Biskop Tomas frihetssång på alla skolavslutningar (eller åtminstone borde i gjort det), särskilt följande rader, som alltså hade minst trehundra års burskap i svensk kultur och sinnesförfattning när Franklin så ivrigt förkunnade samma budskap:

Friiheeth är thz betzta thing
ther sökias kan all wärldin vm kring
then friiheet kan wel bära

Poängen är att frihet är bra för den som den ”väl kan bära”. För andra medför friheten för det mesta någon form av elände. Eller som John Stuart Mill formulerade det: ”Ett folks kvalitet bestäms av kvaliteten hos de individer varav det består”.

De flesta svenskar skulle nog rycka på axlarna åt de reflexioner som jag just presenterat av den enkla anledningen att de är så alldagliga. Det vet väl alla att frihet att bra? Varför är vi annars inne på tredje året av ett hårt krig om det ukrainska folkets suveränitet?  Här om någonstans krävs det tunga bördor av den som vill värna friheten.

Men egentligen ser världen inte ut på det viset, framför allt inte för svenska folket som fått mer än tvåhundra års respit från den gamla regeln att den som vill ha fred måste förbereda sig för krig. Vi har inte förberett oss ty vi har hittills inte behövt vilket är en nåd som vi kan tacka för och andra bedja om.

Det är genant att erkänna det men detta svenska folket är oförtjänt lyckligt lottat. Jämför ditt eget och dina barns liv med livet i utanförskapsområden och slumkvarter. Det är en väldig skillnad – vad svenska politiker än säger om allas lika värde. Och frågan är vilka som bäst förklarar skillnaderna, om det är sådana som Franklin, Biskop Tomas och John Stuart Mill, som pekade på individuella förklaringar eller om de är svenska politiker som – praktiskt taget över hela fältet – tror att mänsklighetens besvär beror på brister i socialtjänsten, kapitalismen och andra besvärande omständigheter som bäst bekämpas med nya skattemiljarder.

Ursäkta att jag säger det men jag blir ofta kräkfärdig när jag betänker vilka styrespersoner jag skaffat mig. Men det är mitt fel om Franklin får bestämma. Tveksamt om han skulle gett mig godkänt.

Det är förresten inte bara i utanförskapsområdena som folk vill lägga bördorna på andras axlar. En kartellorganisation som heter Mobility Sweden är bekymrad (enligt SVD 5 februari) över att det inte säljs tillräckligt med elbilar. ”Det behövs någon form av nytt styrmedel riktat till den kundgruppen”, säger chefsekonomen på Mobility Sweden. Det betyder ett nytt statligt bidrag som gör att elbilsbranschen blir av med sina produkter. Hade man ens vågat komma med ett så fräckt förslag på Franklins tid?