Samma svenska vänstermänniskor som varnade för katoliker 1992 är numera bästa vänner med islamister.

Zeitgeist, som Hegel benämnde det, kallar vi på svenska för tidsandan. Hegel plockade upp ett begrepp som redan användes i Tyskland runt år 1800 och definierade det åt eftervärlden. Hur som helst har denna benämning av något som är tämligen svårdefinierat funnit både plats och skapat sig utrymme under tiden som följt.

Om vi föreställer oss att tidsandan innefattar vad som låter sig sig sägas och tyckas vid olika tidpunkter i olika geografiska och politiska sammanhang, tänker jag att vi kommer nära en användbar förståelse av begreppet.

I en nödvändig men smärtsam utrensning i samlingarna av lösa papper, dokument, tidningsurklipp och dylikt som fyllt pärmar och tidskriftssamlare, erbjuds jag alla möjligheter till personliga reflektioner över tidsandans förändring under de senaste sisådär 40 åren. Under 1980-talet läste jag Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Dagens Industri, The Economist samt en del numera avlidna och barmhärtigt bortglömda tidskrifter. Minns exempelvis någon Månadsjournalen? Stockholmstidningen?

Kort sagt levde och andades jag då i något som definitivt var den tidens mainstream av tankar och åsikter. Inte alltid okritisk, men oftast. Vidare till 1990-talet och tiden för inbördeskriget i forna Jugoslavien och den svenska EG/EU-folkomröstningen. Själv var jag aktiv som volontär i mottagandet av flyktingar från forna Jugoslavien och därtill engagerad på Ja-sidan. Vi var många som tänkte oss att ett utvidgat EG/EU skulle vara en garant för fred och frihandel. Detta i en dynamisk utveckling i förhållande till ännu större enheter – i första hand FN, Förenta Nationerna.

Det potentiella problemet med ’det demokratiska underskottet’ som även Ja-sidan diskuterade, skulle hanteras bland annat med hjälp av diverse grepp på lokaldemokratisk nivå. Ett av dessa var den då mycket omtalade subsidiaritetsprincipen. Den betydde att alla beslut som berörde medborgarna skulle tas på så låg nivå som möjligt. Ökat kommunalt och regionalt självstyre sågs som en naturlig färdriktning i den demokratiska EU-terrängen.

EU skulle inte bli en byråkratisk koloss i Bryssel som befolkades av byråkrater och teknokrater med sitt eget bästa som främsta mål. Åh nej. Vi skulle där, i Bryssel, få en stark demokratisk kraft i form av ett potent folkvalt parlament och därtill en kommission med ledamöter som bestod av de bästa politikerna som vi valt och skickat dit.

Jo, jag var naiv.

Vi som i olika grad var positiva till stora politiska visioner i form av EG/EU och FN ansågs vara höger, medan svensk nationalism ivrigt försvarades av den politiska vänstern. Jag skämtar inte. Den svenska Nej-sidan lånade av Norges motsvarighet ett riktigt fascinerande bottennapp – ’När blondiner säger Nej’, med en bild av några leende unga blonda damer. Både sexistiskt och rasistiskt, tänkte jag då och är inte mer förlåtande idag. Det unika svenska välfärdsamhället stod på spel, menade man. Billig arbetskraft från Portugal skulle för övrigt välla in och stjäla svenskarnas jobb. Och nere i Europa fanns det en massa katoliker. EG/EU var i själva verket ett katolskt projekt vilket utan vidare förklaringar ansågs fasansfullt. Påven skulle styra oss, fanns det röster som varnade.

Mycket har hänt sedan dess. Vi svenskar blev medlemmar i EU, inflödet av arbetskraft från södra Europa har inte synts till och subsidiaritetsprincipen minns tydligen ingen. I stället hörs ständigt att det kommit nya direktiv från EU om det ena och det andra. Kommunen där mitt fritidshus är beläget håller på att gräva upp hela området för att installera kommunalt vatten och avlopp. Dyrt, dåligt och onödigt. Skulle varit klart september 2023 lovade kommunen. Deras entreprenör är nu ungefär halvvägs i januari 2024. Svårarbetat, mycket sten och prima granit i backen, vilket vi i området påpekat hela tiden. Kommunen rycker på axlarna, hänvisar till direktiv från Länsstyrelsen, som hänvisar till Riksdagen som hänvisar till EU som i sin tur pekar på FN och någon Agenda, kanske 2030. Få orkar bry sig. Allt från sophämtning till sotning krånglar i området. Det sistnämnda påstås bero på idiotiska upphandlingsregler – avsändare EU. Sotare från Dalarna fick uppdraget 2021 eller 2022, men har ännu inte hittat till oss på Södertörn. Här finns en liten konfliktunge eftersom EU-regler säger att sotning måste ske varje år.

I det stora perspektivet är förändringarna enorma. Diverse kriser har torgförts, inte minst klimatkrisen som skulle gjort Nordpolen badbar 2012 och en märklig eller i vart fall illa hanterad Covid-pandemi. Vi har i Sverige en skenande kriminalitet och ett sannolikt relaterat problem med ett stort inflöde av icke-integrerbara invandrare från muslimska länder.

Därmed sagt att rollerna idag ofta är ombytta i det politiska spektaklet. Om man är skeptisk till oligarkernas och byråkraternas makt i WHO, EU och FN – då är man tydligen ansedd som yttersta brunhöger på den politiska skalan. Idag sätter vänsterfolket sin blinda tillit till anonym överstatlighet, Bill Gates, till de statliga byråkraterna och nyhetskanalernas ’experter’. Den som möjligen undrar vad jag menar kan be en vänstermänniska förklara fotosyntesen och koldioxidens roll för livet på jorden. Eller be dem reda ut varför muslimer hatar homosexuella. Jag har gjort det, och ställt liknande frågor till folk med stenhårda övertygelser. De har i allmänhet ingen aning, känner sig möjligen lite besvärade när de hänvisar till att journalisterna inte rimligen kan ljuga rätt upp och ner i TV.

För det kan de väl inte göra?

I Davos diskuterade eliterna härom veckan hur de ytterligare ska kunna styra informationsflödet, formulerat som att man vill skydda medborgarna från desinformation, hatretorik och liknande. Tydligen en högt prioriterad fråga. Allt för vårt eget bästa. Nya tider bjuder på nya teknologiska och retoriska möjligheter. Spännande fortsättning följer.

Urban Hagman är skribent, flanör och fri forskare inom Life-Style Design (pensionär). Kör gärna motorcykel. Före detta serieentreprenör. Bred akademisk inkompetens, blev fil kand och fil mag i behagligt tempo. Bor med lagvigd hustru, mestadels i Stockholm. Har tre vuxna söner.