Mitt Alma Mater i bemärkelsen livets mest betydande lärosäte har nog varit byråkratin, i någon mån den privata som visar sig fungera ungefär likadant, men framför allt den offentliga. Det var inga planer utan endast omständigheter som förde mig ihop med Alma. Till exempel formulerade jag inga långsiktiga idéer om hur jag bäst skulle förvalta de insikter som jag rönte under mitt liv som ämbetsman. Observationerna bara kom i lättförvanskad form ungefär som Platons skuggor i grottan och min uppgift var bara att betrakta och försöka förstå mina kollegor, det vill säga de andra grottborgarna.

Grottborgarna skämdes över sin livslott och bestämde därför oupphörligen och samfällt att sluta minska den årliga regelproduktionen i stället för att, vilket var det naturliga, åstadkomma ett visst antal nya regler i månaden. I själva verket blir det aldrig så. I själva verket är motsatsen en järnlag. Järnlagen säger att en byråkrati alltid föresätter sig att förenkla regelverket men sedan, vilket alltid visar sig vid en efterhandskontroll, i själva verket har infört komplikationer som gör att det behövs mer personal. Slutresultatet är den byråkratijärnlag enligt vilken byråkratier alltid växer.

Den amerikanske krönikören David Brooks som ibland, men kanske inte just här, gör briljanta observationer skriver följande:

Som (författaren och advokaten) Philip K. Howard har argumenterat i åratal ger bra organisationer människor möjlighet att göra det som är rätt. Men trenden i offentliga och privata organisationer har varit att skriva regler som berövar människor deras fria val. Det är två olika mentaliteter. Som Howard skriver: ”Studier av kognitiv överbelastning tyder på att det verkliga problemet är att människor som tänker på regler faktiskt har minskad förmåga att tänka på att lösa problem.”

Själv har jag svårt att acceptera att byråkrater skulle vara experter på att tänka fel eftersom min erfarenhet är att deras regler inte säkert är feltänkta, bara alldeles åt pipan för många.

Jag vet vad jag pratar om och jag kan ge ett exempel. För tjugofyra år sedan hamnade jag i en arbetsgrupp om åtta personer som bestämt sig för att genomföra en avgörande batalj mot en stark avdelning av den statliga byråkratin, nämligen den som klavbinder kommunerna. Det kom snart en ganska uppmärksammad skrift som hette ”Självständiga kommuner”. Låt mig uppmärksamma ett spår.

Den svenska skolan var redan då en av de mest överreglerade avdelningarna av den svenska offentliga förvaltningen. Grundskolan var kanske värst drabbad så avbyråkratiseringsgruppen satte sig med rödpenna och strök de paragrafer i grundskoleförordningen som verkade mest onödiga. Varför ska det till exempel lagstadgas att elever ska få så mycket hemspråksundervisning ”som fordras för att täcka elevens behov”? Vem vet det? När vi rensat förordningen fanns bara tio procent av textvolymen kvar, exempelvis att terminsbetyg ska undertecknas av rektor. Det var ett försök, redan då, att lägga band på betygsinflationen.

Blev det då några resultat av våra – och andras – försök att förenkla? Icke alls. Grundskoleförordningen har i själva verket utökats rejält. Wikipedia skriver: ”Grundskoleförordning (1994:1194) styr tillsammans med skollagen och läroplanen vad som gäller i Sveriges skolor”.

Bara läroplanen för grundskolan, som nu alltså tillkommit och heter Lgr22 och kan hämtas på Skolverkets hemsida i pdf-format, omfattar 266 textsidor om sådant som att ”undervisningen i ämnet musik ska ge eleverna förutsättningar att utveckla förmåga att sjunga och spela”.

Jag undrar om det går att avreglera. Det bästa man kan hoppas på är nog snabb tillväxt av BNP som säkerställer att det besvär den oundvikligen tilltagande byråkratin åstadkommer lättare kan lidas eftersom dess andel av bruttonationalprodukten blir mindre.