Jag lyssnade nyligen på en P3-dokumentär om förbudet mot barnaga, som trädde i kraft i 1979. Det som kanske är mest intressant är att det i programmet framstår som om alla svenskar slog sina barn ända fram till dess. Vi får bland annat höra att ett av argumenten mot förbudet var att barnaga var en ”fin gammal svensk sed”.

Det är mycket möjligt att någon, vid något tillfälle, använde just det argumentet. Men redan på 1930-talet pågick en debatt om barns rättigheter, och med den kom en ökande förståelse för barns mående.

P3-programmet ger intryck av att i stort sett alla barn som växte upp i Sverige innan 1979 misshandlades av sina föräldrar, som om barnmisshandel var en del av den svenska kulturen. Inte förrän på 1970-talet vändes trenden och föräldrar började inse att det var fel att aga sina barn, menar man. Men det stämmer inte. Barnaga hade blivit allt mer ovanligt redan på 1950-talet.

För egen del har jag aldrig fått så mycket som en dask av någon av mina föräldrar. Det fick inte heller min mamma, född 1928. Inte hennes föräldrar heller, enligt egen utsago. Och min pappa kunde bara dra sig till minnes att han blivit agad en enda gång i sitt liv, efter att han och en av hans bröder spottat i varandras gröt vid frukosten.

Diskussionen om barns rätt att slippa fysiska kränkningar förekom alltså långt innan 1970-talet. Det som då fick den att blossa upp igen var en dödsmisshandel, där en man dagligen misshandlat sin treåriga styvdotter så brutalt att hon till sist dog av skadorna. Det var också i samband med det som BRIS bildades.

Dödsmisshandeln av den lilla flickan var fruktansvärd och jag minns händelsen väl. Det var chockartat att läsa om det i tidningarna och jag minns att min mamma grät. Både mamma och pappa tyckte att lagen om förbud mot barnaga var rätt och riktig eftersom ingen av dem kunde föreställa sig att uppfostra sina barn med våld, inte ens en dask.

I programmet påstår man att det är först efter dödsmisshandeln som människor börjar fråga sig om aga kan leda till misshandel. Men det stämmer alltså inte, för den frågan hade folk ställt sig i decennier redan. Barnagan hade minskat väsentligt vid den här tiden, men i dokumentären låter det som om majoriteten av svenskarna långt in på 70-talet hade svårt att föreställa sig att det skulle gå att uppfostra barn utan våld.

Numera har vi en befolkning som är sammansatt på ett lite annorlunda sätt än den var på 1930-talet, då Sverige på allvar började diskutera våld mot barn, och 1979, då förbudet mot barnaga trädde i kraft. Många av våra nya invånare kommer från kulturer där det fortfarande anses som en god gammal sed att slå barnen till lydnad, och efter 2015 har de blivit ännu många fler.

Sedan 2013 har antalet misshandelsbrott mot barn ökat med 39 procent, enligt Brå. Jag har väldigt svårt att tro att det är etniska svenskar, och välintegrerade invandrare, som står för den ökningen. Däremot är jag ganska övertygad om att Sveriges Radios dokumentär delvis syftar till att framställa det som om svensken ända fram i modern tid fostrade sina barn med hugg och slag. Vilket alltså inte riktigt stämmer med verkligheten.