Jag har under olika perioder i mitt liv surfat på tre starka idévågor och jag vill ta tillfället i akt att beskriva hur dessa färder har gestaltat sig. Med detta avser jag inte att säga något vetenskapligt utan bara hur det känts. Idésurfningar kan nämligen vara mycket olikartade.

Den första idévåg på vilken jag lät mig transporteras var 1968 års nymarxistiska rörelse. Den fångade framför allt medelklassungdomar på universitet och eftersom jag var en medelklassungdom på universitet så blev jag fångad. Ungdomar, kanske framför allt ungdomar på universitet, har en drift att förstå världen. En metod är att fråga auktoriteter och äldre generationer om råd. Problemen med de svar man får är att de är ganska vaga eftersom auktoriteterna i sin vishet och mognad har upptäckt att världen är mångtydig och svårtolkad.

Många ungdomar är inte nöjda med sådana svar. De vill ha säkra och otvetydiga tolkningar av världen. De är för otåliga för att uthärda lärda utläggningar om den ena sidan och den andra sidan. Så är det särskilt med intellektuella ungdomar. De väljer därför ofta att ansluta sig till självsäkra och dogmatiska sekter som lyckas förklara hela världen med några lättfattliga teser. En del sådana ungdomar blir kanske brinnande salafister och jihadister. Vi 68:or blev nymarxister.

Det som var nytt med den här marxismen är att den inte hade något med arbetarklassen att göra. Den hade med oss själva att göra. Det var våra egna intressen vi odlade. Det var inte det uttalade syftet, men det blev så.

Titta på nedanstående tabell som visar skattetrycket i olika länder. Skattetrycket är ett mått på den offentliga sektorns andel av bruttonationalprodukten. År 1968 stod alla länder inför en enorm offentlig expansion, alldeles särskilt Sverige, där andelen tredubblades under den redovisade perioden medan den bara fördubblades i övriga länder.

Inte nog med att den offentliga sektorn ökade som andel av BNP. Dessutom växte BNP med fart och kläm på den tiden. Detta betyder bara en sak: många fina nya jobb i den offentliga sektorn. Det var där vi nymarxister hamnade. Vi utvecklade ett tänkesätt som inte uppskattades i det privata näringslivet, men som var som klippt och skuret för politikerväldets och den offentliga sektorns behov.

Det märkvärdiga var att 68-vågen aldrig stötte på något ordentligt motstånd. Det var som om föräldragenerationen och det etablerade samhället vikit ned sig redan från början.

Min andra surfvåg var, kan någon hävda, motsatsen, nämligen 1990-talets nyliberalism. Också denna våg var en vinnare även om det den här gången fanns ett välorganiserat motstånd. Min roll var att tillsammans med andra tänka ut hur ett nytt slags politik borde vara beskaffad, en politik med mer inflytande förmedborgarna och mindre för politikerna. Motståndarna kallade detta ”reaktionärt” och ”inspirerat av Bilderberggruppen” medan jag kallade det ”Folkhemmet 2.0”.

Låt mig ge ett exempel på hur kampen artade sig. Det var när jag år 1992 skulle leda införandet av ett skolpengssystem i Sveriges första skolpengskommun som var Vaxholm. När pedagog- och mediaetablissemanget fattade att det var skarpt läge tog det hus i helsike. Jag fick schavottera i tidens motsvarighet till Uppdrag Granskning och presenterades gång på gång som en representant för de internationella kapitalet som ansågs vilja undergräva Sverige genom det fria skolvalet. Tidningsartiklar med ungefär samma budskap kom var och varannan dag.

Men trots motståndet var den nyliberala vågen stark. Den påverkade alla politiska partier, framför allt moderaterna. Den gjorde mycket gott, till exempel just skolpengssystemet och avskaffandet av Televerket med sina svarta bakelittelefoner. En del annat som gjordes blev bara fel, till exempel utförsäljningen av kommunala elnätsmonopol till privata företag som genast höjde avgifterna.

Min tredje surfning pågår nu. För varje dag blir det allt klarare vad det handlar om. Den här kampen är råare och mer oförsonlig än någon av mina föregående. Den handlar om vems intressen som ska dominera i Sverige, om det ska vara den nettoskattebetalande medelklassen eller om det ska vara politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex. Slagfältet är människornas medvetanden. Vad är det för tankar som ska dominera där? Ska det vara medelklassens värderingar och sunda förnuft och försvar för sådant som yttrandefrihet och medborgarrätt eller ska det vara motståndarnas PK-ideologi?

Jag tror att jag står på den vinnande sidan den här gången också.

BILD: Klasser i antikens Grekland.