Särintressen i bemärkelsen ”folk som organiserat sig vid sidan av staten” har det nog alltid funnits. Men gamla tiders särintressen – och med ”gamla tiders” menar jag sådana som opererade hundratals år tillbaka i tiden – skiljer sig, påstår jag, på åtminstone en betydelsefull punkt från moderna tiders särintressen. Det är att de gamla särintressena var fiender eller konkurrenter till staten medan de nya försöker bilda allianser med staten i syfte att få fördelar som står under statlig kontroll.

Medeltiden var helt enkelt ett sammelsurium av stridande särintressen. Tänk på den blodiga historien kring prins Hamlet av Danmark. På slutet dog alla. Det var ungefär likadant på Gustav Vasas tid då släkt stod mot släkt och smidde ränker om mord och förintelse av varandra.

Så går det alltså inte till numera. Särintressen som Naturskyddsföreningen och Sametinget planerar inte att mörda finansministern för att få sina ekonomiska önskemål tillgodosedda även om det i övrigt inte är så stor skillnad på dem och gamla tiders mer obarmhärtigt skoningslösa företrädare.

Det var ingen tillfällighet att särintressena skulle genomgå denna metamorfos. När förvandlingen började vet man inte men man vet att den förste, som tydligt förkunnade att tiden runnit ut för de gamla särintressena, var sextonhundratalsfilosofen Hobbes i skriften Leviatan som var döpt efter monstret i Jobs bok. Leviatan var Hobbes benämning på de nya renässansfurstar som vid det laget hade skaffat sig så mycket central, nationell makt att de kunde göra processen kort med de konkurrerande feodala särintressena och etablera sig själva som den enda legitima makthavaren (Varpå, sa Hobbes, ingen törs sätta sig upp mot kungen, rättvisans och ordningens bevarare. Fred och välstånd utbryter.  Den nationella lagen får ensam råda).

Enligt Marx diktum att samhällets härskande ideologi är den härskande klassens ideologi (vilket jag citerat så ofta att du möjligen tröttnat, förlåt då). När man tänker på hur gamla tiders stormän skaffade sig inflytande, nämligen genom att sticka sina svärd och knivar i andra feodalherrar som gjorde dem makten stridig inser man att denna gamla värld var ett helt annorlunda väsen än den post-Leviatanska. Efter Hobbes, när en ensam härskare, en kejsare kanske, tagit makten blev det farligt att beväpna sig för strid eftersom centralmakten självklart betraktade andra stormäns rustningsiver som förberedelser för maktövertag.

Särintressenas metod att skaffa sig makt och inflytande blev därför en annan när centralmakten så småningom blev demokratisk. En demokratisk överhet kan inte säkerställa sitt maktinnehav med våld utan måste tvärtom använda lämpor för att upprätthålla ordningen. Det uppstår möjligheter till en ny sorts affär med nya typer av försäljningsargument mellan överheten och det folk som bildar underlag för maktutövningen. Centralmaktens politiker har de resurser som folket som regel vill ha. Folkets metod är att slå sig samman i särintressen som inte, som tidigare, förenades i ett engagemang att kriga och förhoppningsvis gemensamt ta makten, utan i stället förenas genom en konstruerad eller i varje fall överdriven missnöjesanledning som de menar ger dem rätt till kompensation från staten.

Missnöjesanledningen är alltid att ledamöterna inom särintresset ifråga delar en historia av förtryck. Ibland är det den aktuella överheten eller dess företrädare som utövat förtrycket, ibland är det någon annan som påstås påminna om den aktuella överheten som anses skyldig. Men vare sig någon skyldighet kan bevisas eller inte så är det den aktuella överheten som ska finansiera kompensationen eftersom det saknas praktiska alternativ. För hundra år sedan var lapparna ett svenskt ursprungsfolk som förtrycktes av svenska staten genom att sättas i skola och få sina skallar mätta med särskilda medicinska instrument. När konceptet ursprungsfolk etablerats för inte så länge sedan och med automatik tilldelats egenskapen ”förtryckt” stod Sverige här inför ett solklart exempel på en folkgrupp som var åtminstone trefaldigt förtrampad: de hade för det första kallats lappar fastän de egentligen hette ”samer”; de hade för det andra fått något gratis som tidigare ansetts vara en förmån, nämligen gratis undervisning i svenska språket och därmed bättre förutsättningar att avancera i det svenska samhället och de hade, för det tredje, vilket ansågs vara den mest kränkande behandlingen eftersom ingen kunde förklara syftet, fått skallarna mätta.

Samerna är förstås ett i sammanhanget så obetydligt och billigt särintresse att det knappt förtjänar att uppmärksammas annat än som exempel på att vi numera lever i en ny ordning där var och en som kan identifiera sin tillhörighet till en gruppering som med lite god vilja kan definiera sig som förtryckt eventuellt lyckats skaffa sig en respektabel födkrok.

Observera den ömsesidigt beroende relation som föreligger mellan överheten – ”staten” – och särintressena. Till exempel hålls miljörörelsen under armarna av staten samtidigt som den till staten levererar nyttig substans i form av röster. En del av särintressena – till exempel funktionärerna inom skola, vård och omsorg – är så insyltade i staten att det kan vara svårt att dra någon gräns.

Till slut kommer alla att kräva ersättning av staten för något ändamål som de anser angeläget och staten kommer kanske lite motvilligt att engagera sig. På det viset kommer socialismen i bemärkelsen total statlig kontroll att uppstå men inte för att det finns ivriga socialister som drivs av sin ideologi utan för att alla vill ha pengar och det är staten som kan trycka dem.