Häromdagen träffade jag en gammal bekant med goda inblickar i den svenska politikens högsta nivåer.

”Skulle du bedöma att framstående svenska politiker, partiledarna till exempel, tror på sin egen retorik?” frågade jag vilket var ganska närgånget; det var trots allt flera år sedan vi träffats och tillsammans hånskrattat åt den monumentala fräckheten hos förre partiledaren Maud Olofsson som via riksdagen hade blåst svenska folket på 90 miljarder kronor genom Nuon-affären och därefter vägrat att gå till konstitutionsutskottet och förklara sig. ”Där försvann två BNP-procent på ett bräde”, sa jag med ett snett leende.

Min vän kände tydligen fortfarande samma avsmak som jag. ”Det värsta var ändå hur Olofsson snackade sig ur knipan”, sa han. ”Det minns jag inte”, sa jag. ”Hon sa att hennes förtroende för konstitutionsutskottet var mycket lågt och att hon inte litade på utskottets beräkningar”, förklarade vännen. ”Så hon tänkte inte gå dit och försvara sig.” ”Det var mästerligt”, sa jag och tappade hakan. ”Hon går alltså och hämtar nästan hundra miljarder hos folket och när folket sedan vill ha igen pengarna snoppar hon av folket genom att förklara att hon inte litar på folkets bokföring.”

Vännen och jag förstod att vi hade återfunnit varandra efter alla dessa år. Nej, det har inte blivit ett dugg bättre med landets styrelse. Vännen citerade Axel Oxenstierna: ”Om du visste, min son, med vilken ringa vishet världen styres.”

”Apropå det”, sa jag, ”vad tror du om miljöpolitiken? Finns det någon chans i helvete att Sverige når sina miljömål och om det finns en sådan chans blir det då inte bara en mördande dyrbar Pyrrhus-seger? Det är i alla fall den bild jag får av bekanta som är civilingenjörer och har erfarenheter.”

”Jo, så är det nog”, sa vännen.

”Men varför talar ni inte om det för alla ledande politiker som till varje pris kämpar för en miljöpolitik som kunde godkännas av Greta och Guterrez? Om jag har förstått något är framgångschanserna i stort sett obefintliga.”

Min vän suckade djupt och funderade en lång stund. ”Det här låter inte klokt”, sa han, ”men jag har försökt förstå det där och kommit fram till för det första att ingen inflytelserik politiker har några som helst sakkunskaper och för det andra att de inte vill veta mer än precis så mycket som de tror sig veta eftersom de skulle bli krossade av sina egna om de visade lust att tänka nytt.”

”Jamen då är de ju dömda på lite sikt”, sa jag häpet.

”Men de är inte så säkra på det”, sa vännen. ”De vet inte vems bedömning de ska lita på. Kanske är undrens tid inte förbi. Tänk om en svensk konstruktion eller uppfinning med finansiering från statliga fonder och nämnder plötsligt ger ett alldeles magiskt och oväntat bra resultat! Då blir näringsministern en stjärna i världsskala, den som har räddat världen.”

”Tror du på det där?” frågade jag.

”Nej men syftet är inte att jag ska tro på det utan att näringsministern ska tro på det.”

Det uttalandet väckte scouten i mig. ”Men har du inte någon heder?”, sa jag, kanske med lite för starkt eftertryck. ”Om du vet att din uppdragsgivare har fel är det då inte din skyldighet att förklara och lägga till rätta?”

”Jag vill ha kvar mitt uppdrag. Så jag anstränger mig att svara på frågor. Om ministern väljer att göra andra tolkningar har han kanske rätt. Genom honom talar demokratin.”