Den här krönikan publicerade jag för nästan precis tio år sedan när jag genom en lyckträff hamnat i en gudabenådad reklamsnutt från en bank i form av Beethovens nia. Jag låter min inledning stå kvar.

Jag har inte mycket till övers för banker. Ej heller gillar jag reklam. Den är för det mesta är förljugen. Bankreklam är en särskilt giftig kombination.

Men när jag såg den här reklamen smälte jag direkt. En liten flicka deponerar ett mynt och all världens skönhet bryter gradvis ut.

En orkester samlas lite i taget på ett torg någonstans i Spanien. Människor faller alltmer i trance i tonerna av – jag blottar min musikaliska okunnighet, jag tror det är något av Beethoven, Eroican eller nian kanske, men i vilket fall som helst så kommer du att känna igen musiken, den är världens mest kända – stråkar, blåsinstrument och trummor.

Det är så rörande, så vackert. Mänsklig gemenskap bryter ut, ett gemensamt engagemang för, för vadå? Bara att vara med om något storartat tillsammans.

Barn klättrar upp i lyktstolpar och låtsas dirigera, vuxna tar fram sina telefoner för att föreviga. Fler musiker ansluter. Det blir gradvis alltmer märkvärdigt, alltmer storslaget. Och ändå så självklart och mänskligt och nära.

Så kan människors gemenskap och gemensamma strävan gestaltas. Och det ska vara en girig bank som visar upp det! Jag kommer nog inte att ändra min uppfattning om finanskapitalet och reklambranschen, men här bugar jag mig och tar av mig hatten. Det finns mänsklig värdighet på de mest oförmodade ställen.

Du kanske vill kolla? Gå hit!

Så mycket skönhet och genialitet det finns.