Ekot berättar den 9 januari att det är mycket svårt för människor som flyr regimen i Vitryssland att få asyl i Sverige. Denna text handlar inte om förhållandena i Vitryssland utan om hur vansinnig och felaktig Sveriges och EU:s asylpolitik är utformad.

En som fått avslag är Kanstantsin Siarohin. Han är nu upprörd och chockad och tänker överklaga. Han kan omöjligt återvända till Vitryssland, hävdar han.

Ett tidigare inslag i Ekot 16 november 2023 har rubriken ”Belarusiska flyktingars väg till EU stängs av svenska asylavslag”. Ala Tsvirko hade också fått avslag och hennes väg till ett annat EU-land var därmed stängd.

Det händer ofta att jag känner att jag lever i en parallell verklighet, att jag och nyhetsredaktionerna på statsradion lever i skilda världar. Statsradion borde ju sitta på fakta så det är antagligen jag som har missuppfattat alltihop.

För att bli säker på att inte Vitryssland har flyttat på sig rent geografiskt den senaste tiden och blivit grannland till Sverige slår jag upp en karta. Men jodå, landet ligger där det alltid har legat, precis som Sverige.

Om jag ska tro på vad kartan visar så gränsar Vitryssland till EU-länderna Estland, Lettland, Litauen och Polen. Vilket gör påståendet att ett svenskt avslag på asylansökan stänger vägen för flyktingar från Vitryssland till övriga EU direkt felaktigt. Fast ändå inte, vilket jag återkommer till nedan.

Både Kanstantsin och Ala måste alltså ha passerat ett eller flera av dessa säkra EU-länder för att ta sig till Sverige, om de inte beamat ner sig här.

Om de är flyktingar och flyr för sina liv hade de kunnat söka asyl i samtliga dessa länder och på så sätt räddat livhanken, vilket de hävdar att det hela handlar om. Och ingen väg in i EU hade varit stängd för någon av dem eftersom de redan befunnit sig i EU.

Jag vet naturligtvis att det inte går att anföra logik, sans och vett när man pratar om asylpolitik. Alla sådana begrepp är bannlysta i den diskussionen.

Dyker man upp hos Migrationsverket i Sverige och yttrar det magiska ordet asyl innebär det att man söker skydd från förföljelse och omänsklig behandling i sitt hemland. Oavsett om man kommer från Mellanöstern, Afrika eller Vitryssland och oavsett hur många säkra länder man passerat på vägen hit.

Dublinförordningen innebär inte att man måste söka asyl i första säkra EU-land, vilket vore logiskt och självklart, utan syftar enbart till att endast ett EU-land ska behöva pröva asylansökan. Det är därför som ett avslag i Sverige förhindrar asylsökande att dra vidare till ett annat EU-land och göra en ny ansökan.

Som asylreglerna är utformade inbjuder de till ”asylshopping”. Självklart väljer man Sverige framför andra länder som inte erbjuder lika generösa ekonomiska villkor. Vi har tidigare även varit enormt generösa med att bevilja uppehållstillstånd på grunder som inget annat EU-land gjort.

Men detta håller på att förändras. Från Europaportalen.se:

”Sverige har länge beviljat flest eller näst flest asylansökningar i förhållande till befolkningsmängden i EU. Detta började ändras under 2019 och i fjolåret [2021] gav Sverige färre personer asyl än EU-snittet.

Tre av fyra fick avslag på sina asylansökningar i Sverige under 2021. Totalt fick knappt fem tusen personer sin ansökan beviljad – det lägsta antalet i Sverige sedan EU började föra statistik på området.”

Ovanstående låga siffror beror till största delen på pandemin men andelen asylsökande som får avslag, alltså tre av fyra, kvarstår. Att Sverige trots detta fortfarande beviljar cirka 100 000 nya uppehållstillstånd per år beror huvudsakligen på anhörig- och arbetskraftsinvandring.

Varken Kanstantsin eller Ala har i formell mening begått något fel. För Ala löste det sig genom att hon efter långa förhandlingar kunde bege sig till Polen som har upprättat ett speciellt program för flyktingar från Vitryssland.

Hon hade alltså kunnat göra det enkelt för sig och besparat både sig själv en massa oro och besvär och oss en massa onödiga kostnader genom att direkt bege sig till Polen istället för att ta den långa omvägen till Sverige.

Kanstantsin kommer att överklaga så han blir ju kvar här i minst ett år till. Om han har sin fru och sina två barn med sig framgår inte av inslaget. Men frun hotas enligt honom av 15 års fängelse i Vitryssland och barnen kommer att hamna på barnhem, vilket han vill göra till vårt ansvar. Vem vet, han kanske också hamnar i Polen till slut. Om han inte stannar kvar här, med eller utan uppehållstillstånd, som så många andra.

Jag kommer fortsätta hävda att ”flyktingar” inte flyr till Sverige, de flyttar hit. Såvida man inte flyr för sitt liv från något av våra närmsta grannländer.

I samtliga andra fall har man valt att flytta just hit eftersom man på vägen passerat en lång rad säkra och civiliserade länder där man inte blev hotad till livet och inte blev förföljd. Men här är inte jag och de som utformar vår flyktingpolitik överens.