De senaste dygnen har mediatexter om den amerikanska universitetsskandalen med epicentrum över Harvard sprutat ut över världen och jag har läst några av dem (och även skrivit en text – vilket jag nog inte borde ha gjort; jag tog hela woke-konceptet för det eländiga skämt som det faktiskt är och försökte skämta bort dumheterna vilket var lika framgångsrikt som att försöka skämta bort Stalin under andra världskriget).

Rektor Gays pyramidala misslyckande på Harvard, liksom två andra kvinnliga rektorers vid högskolor i elitklassen, har vassast förklarats av den somalisk-amerikanska författaren Ayaan Hirsi Ali, nämligen som ett rättframt exempel på regelrätt korruption. Eftersom hon härstammar från Somalia borde hon veta vad hon talar om. Hon hade följt idrottstävlingar i Kina där Somalia hade ställt upp med en kvinnlig löpare som var påtagligt knubbig och visade sig springa långsammare än alla andra. Hon hade i sista stund blivit satt i det nationella laget av idrottsministern, troligen för att hon var ministerns älskarinna och ville följa med till Kina. Att ministern i ett sådant läge finner det naturligt att förse henne med ett antal kvalificerande sportsliga meriter plus flygbiljetter verkade närmast självklart. Hirsi Alis parallell till Dr Gay var att doktorn var fullt lika korrupt som den knubbiga löperskan även om doktorn följde alla amerikanska regler till punkt och pricka.

Men vad hade då Dr Gay och hennes kollegor gjort för fel? Jo, hon hade begränsat sig till att författa ett dussintal vetenskapliga uppsatser (om kön, förstås) på tio år vilket tydligen anses generande lite. Men kan det räcka för att ge henne sparken i ett annars oträngt mål? Ja, hon hade dessutom sagt något olämpligt men svårtolkat om att döda judar. Sedan fick hon alltså gå.

Hur mycket jag än sympatiserar med dem som ville bli av med Dr Gay kan jag inte tycka att hennes straff var proportionellt. Men alla behöver ju inte ha samma uppfattning som jag. Det här är ett ärende som är gjort för nationella bråk. Hur lyckades man i USA lösa frågan på ett så relativt konfliktfritt sätt som genom att ge Gay avsked på grått papper och skicka med henne någon miljard dollar. Något liknande, skulle jag våga säga, hade aldrig kunnat inträffa i Sverige utan vi hade fått ett evighetsbråk.

Förklaringen är, tror jag, att Harvard inte är en myndighet utan en privat inrättning som försörjs med privata donationer. De som verkligen bestämmer i viktiga frågor är den lilla grupp före detta elever som tjänat mycket pengar och ägnar sig åt att tigga ihop pengar från andra gamla skolkamrater för att se till att skolan upprätthåller sitt rykte och status, Bill Ackman, till exempel, mannen på bilden:

Mr Ackman, som är affärsman och antagligen jude, tröttnade på skolbråken. Wokeismen hade han redan fått nog av. Han övertalade några av sina större finansiärskollegor att dra bort sina bidrag till Harvard. Det behövdes inte mer. ”Han anser sina insatser mot wokeismen som tjänster åt nationen och allmänheten – som dessutom är bra för affärerna. Vi har 200 miljarder kronor investerade vårt lands bästa bolag”, säger han. ”Den glada nyheten är att mina affärsintressen och mitt patriotiska intresse för landet drar precis åt samma håll.”