Jag har följt rapporteringen från snökaoset på E22 mellan Kristianstad och Hörby. Studio Ett ägnade en stor del av torsdagens sändning åt detta och de hade kontakt med ett antal svenska män som satt fast sedan många långa timmar.

Vad som slog mig var det stoiska lugn och tålamod som männen på trygg skånska framförde i intervjuerna med Studio Ett.

En hade tillräckligt med bensin, värme i bilen och en laddare så att han kunde ladda mobilen. En annan började få slut på diesel så han hade gått till en närbelägen mack och tankat på sig fem liter i en dunk. Nu hade han värme i bilen i ytterligare tio timmar, förklarade han nöjt.

Ingen enda av dem gnällde, beklagade sig eller for ut i hårda anklagelser mot myndigheter och räddningstjänst, trots att programledarna på Studio Ett gjorde sitt bästa för att få dem dit.

Männen verkade ha full förståelse för att såna här situationer faktiskt kan uppstå när förhållandena är så extrema som de var, med rikligt och ihållande snöfall i kombination med hård blåst och långtradare med sommardäck som satt fast och stoppade all framkomlighet.

Det gjorde mig varm om hjärtat att höra dem. Dessa män är så typiskt svenska. Jag fick intrycket att de förstod svårigheterna och att de var förvissade om att Vägverket, räddningstjänsten, polisen och militären gjorde absolut allt för att så snabbt som möjligt råda bot på situationen.

Nu var dessa män bara några få röster från den tre mil långa kön. Kanske de insåg att de varit dumma nog att inte ta varningarna om allvarliga trafiksvårigheter på allvar. Och säkert satt det massor av människor i kön som förbannade myndigheterna för att allt tog så lång tid.

Jag vet inte ens hur jag själv skulle ha reagerat om jag suttit där, ensam i min bil i 17 timmar. Men jag hoppas och tror att jag skulle ha haft samma attityd som dessa skånska män. Jag hade surfat i mobilen, ringt nära och kära, lyssnat på radion för att få information och i nödläge gått ur bilen för att få kontakt med andra i kön.

Men i Aktuellt fick vi så äntligen höra prov på lite arabisk mentalitet från Salwan Shamkhi som upprörd och mycket kränkt pustade ut på ett uppsamlingscenter i Hörby:

– Min natt har varit kaos! Jag bara, jag bara tänker liksom – hur fan är det möjligt?!

– Hur kommer det sig att du gav dig ut på vägen över huvud taget?

– Jag var ju på jobbet och jag skulle hem!

Men självfallet, naturligtvis. Salwan skulle hem. Hur kan det komma sig att svenskarna inte har plogat vägen åt honom så att han kommer fram? Hur fan kan det få vara så här?! Nu blev ju natten rena kaoset för stackars Salwan!

Denna text handlar inte om hur man bäst löser uppkomna trafiksituationer i snökaos, som den på E22. Den handlar om olika mentaliteter och vad man anser sig ha rätt att förvänta sig och kräva från svenska myndigheter.

En jämförelse med situationen i Gaza efter 7:e oktober är naturligtvis väldigt långsökt eftersom det där pågår ett krig, men den är ändå inte helt irrelevant när det gäller skillnaderna i mentalitet och attityder.

De araber som, trots skarpa varningar under tio års tid från UD, ändå valt att resa till Gaza krävde att omedelbart bli räddade av svenska myndigheter när den islamistiska terrororganisationen Hamas startat det senaste kriget mot Israel.

Varningar för att ge sig ut i trafiken i Skåne har också utfärdats, inga jämförelser i övrigt. Men reaktionen från Salwan blir densamma som hos alla de araber som trots alla varningar frivilligt rest till Gaza. Alltså ungefär denna:

– De svenska myndigheterna bär det fulla ansvaret för att jag befinner mig i en mycket svår situation som jag själv har försatt mig i. Därför har svenska myndigheter skyldighet och det fulla ansvaret att omedelbart rädda mig från detta kaos!

Situationen på E22:an verkar nu äntligen bli löst. De enorma skillnaderna mellan svensk kontra arabisk mentalitet kommer enligt min bedömning däremot aldrig att kunna lösas.