En av de skadligaste sociala förändringarna som inträffat i Sverige på trettio år var troligen omvandlingen av Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) till Svenskt Näringsliv vid seklets början. Före 2001, när omvandlingen skedde, rådde ännu en nästan marxistiskt antagonistisk relation mellan de två huvudmotståndarna inom svensk politik, nämligen Kapitalet, representerat av SAF och Arbetarklassen representerad av Landsorganisationen (LO).

Under förra seklet hade jag en del med dessa organisationer att göra och upptäckte ganska tidigt att de i verkligheten inte var mycket till huvudmotståndare utan tvärtom likar med i stort sett sammanfallande intressen. Visserligen berättade tjänstemännen på SAF om gamla tiders Vilda Västern-mentalitet när det förekommit att en privatkapitalistisk styrelseledamot vid något tillfälle blivit så upphetsad av klasskampen att han tagit fram sin pistol och sköt ett par skott i paradrummet på Blasieholmen. Men i själva verket bestod tjänstemännen i respektive centralorganisation av samma slags städade, välutbildade och troligen välavlönade befattningshavare.

Efter SAF:s omvandling till Svenskt Näringsliv kom organisationen alltmer att likna LO. Skillnaderna mellan de två apparaterna, Sveriges mäktigaste, tonade bort. Ungefär på samma sätt som de politiska partierna, som tidigare haft mer gemensamt med sina medlemmar än med varandra,  gradvis ändrade skepnad och blev alltmer lika så blev arbetsmarknadens före detta huvudmotståndare till tjänstemän med likadana intressen.

I själva verket hade denna svenska korporativism, vilket betyder en ordning där före detta huvudfiender enar sig och utvecklar gemensamma intressen, startat några år tidigare. Professorn i nationalekonomi Lars Jonung skriver i Svenska Dagbladet (den femte januari 2024) att nittiotalets borgerliga regering under Carl Bildt tillsammans med den hyllade ekonomen Assar Lindbeck utan framgång gjorde sitt yttersta för att slippa ifrån ”den svenska modellens” hårda krav på korporativistisk enhetlighet.

Det märkvärdiga är att det en gång så militanta, antikorporativistiska och liberalkonservativa SAF inte gick åt samma håll som det övriga Sverige utan kämpade för en ordning där den enskilde exempelvis kollektivanslöts till fackföreningar i stället för att välja själv. Visste Tesla vad de gjorde när de så djärvt tog upp kampen mot den svenska korporativismen och (och därmed mot en visserligen försvagad men ändå ihärdig svensk fackföreningsrörelse)?

Det konstigaste av allt, för mig, är att SAF redan innan det förvandlades till Svenskt Näringsliv bad mig att som redaktör skriva en text – ”Den nya arbetsrätten” – som egentligen var en stridsskrift mot det som SAF höll på att förvandlas till, nämligen en antiliberal och korporativistisk organisation som inte längre brydde sig om individers utan mer om apparaters rättigheter.

Du kanske argumenterar att de svenska politiska strömningarna inte alls har blivit mer lika varandra än på till exempel femtiotalet när man verkligen kunde skilja på en högerpartist och en bondeförbundare. Men det tror inte på jag ty udda partister som centerpartister överlever inte för att de har något stort att erbjuda väljarna utan för de i egenskap av partikandidater med statsbidrag kan hanka sig fram med hygglig försörjning ytterligare en mandatperiod. I sådana grundläggande avseenden är det inte lätt att skilja på partierna.  

BILD: SAF-borgen 1902