Min numera tyvärr avlidne vän Olle Wästberg brukade på sitt sardoniska sätt fråga mig hur jag skulle klara mig om jag inte fick börja mina krönikor med ordet ”jag”. Nu är det dags igen.

Jag brukar hävda att USA är mer uppfinningsrikt än Sverige i bemärkelsen att moderna idéer uppstår där men inte slår igenom förrän deras frön med atlantvindarna först hamnar i Sverige och här finner bördig jordmån. Hela det idépaket som kallas ”politiskt korrekt” eller ”woke” och egentligen är samma sak är mitt mest aktuella exempel. Till en början fanns ett alltför starkt motstånd i USA i form av liberalkonservativa människor som ogillade idégodset. Men i Sverige var manegen krattad sedan sådana som makarna Myrdal på trettiotalet inhämtat det nya tänkandet på amerikanska universitet och planterat det i den nyanlagda svenska välfärdsapparaten. Sverige låg ungefär tre årtionden före amerikanerna.

Någon skulle ju utses att före andra observera och beskriva detta märkvärdiga sociala skeende och denne någon blev av oklara omständigheter jag. Jag konstaterade att makten i Sverige strax efter andra världskriget övergått från borgerligheten och kapitalisterna och hamnat i knät på en ny maktapparat som uppstått kring politikerna och därmed skapat en ny social ordning med uppgiften att förverkliga politikernas affärsidé som (sedan Roosevelts New Deal, måste erkännas) var att bygga ett välfärdssystem baserat på föreställningen att folk är hjälplösa och måste ha hjälp av vad jag (också efter inspiration av en amerikan, i det här fallet Eisenhower) döpte till det välfärdsindustriella komplexet.

Det välfärdsindustriella komplexet som redan från början drevs av anslagsfinansierade organisationers ambition att maximera sin omsättning bestod av de härskande politikerna, välfärdsmyndigheternas dominerande skikt av högre tjänstemän, den kommunala tjänstemannakår som drev verksamheten (till exempel betalade ut bidragen), systemets intellektuella prästerskap, i huvudsak journalisterna samt den ständigt växande gruppen klienter (plus de statsfinansierade, engagerade människor som jobbade för ädla villkor i komplexets anda, till exempel mänskliga rättigheter och, numera, vindkraftverk och elektriska lastbilar).

Detta har jag nu utan vare sig protester eller instämmanden tjatat om i något decennium. Måste inte dessa självklarheter så småningom upptäckas även i USA?

Jo faktiskt, närmare bestämt helt nyligen i The Wall Street Journal, landets troligen främsta kvalitetstidning. Liksom i Sverige drivs projektet genom nyrekryteringen av människor som behöver bli försörjda och omhändertagna:

De tiotusentals migranter som strömmar in i storstäderna måste tas om hand. Det gör även de hundratusentals drogpåverkade och psykiskt sjuka hemlösa som lever på gatorna. En progressiv regering gör ingenting billigt. USA:s välfärdsstat har alltså blivit en ökänd Big Dig, och den blir bara större och större.

Till systemets försvarare hör inte bara klienterna själva utan också, kanske framför allt, andra som försörjer sig själva på verksamheten, till exempel kommunalt anställd personal inom de sociala förvaltningarna. I USA är inslaget av privata (men offentligt finansierade) juridiska ombud för klientgrupperna desto starkare:

Under Bidens presidentskap har sysselsättningen inom ”sociala påverkansorganisationer” exploderat. Varje migrant, lösdrivare och utrotningshotad art behöver uppenbarligen en förespråkare.

Precis som jag har påpekat åtskilliga gånger har välfärdsklienternas offentligfinansierade hjälpare inte alltid något privat intresse att klienterna ska klara sig på egen hand eftersom det skulle beröva hjälparna en del av deras födkrok:

Teorin om offentliga val (den nationalekonomiska skolan ”public choice”) utgår från att människor styrs av sitt egenintresse. En progressiv regering och de grupper som livnär sig på den har ett egenintresse av att inte lösa akuta sociala problem. Att behandla psykisk ohälsa och drogmissbruk, och få de hemlösa till produktiva jobb, skulle innebära färre jobb för det välfärdsindustriella komplexet.