Det går en programserie om Karin och Carl Larssons liv på SVT Play. En massa konstnärer, arkitekter och annat kunnigt folk får på sin tillgjorda, löjliga och förment kunniga yrkesjargong uttala sig om konstnärsparets hem i Sundborn i Dalarna.

Elsa Billgren, dotter till Ernst Billgren, antar en glättig, närmast överlycklig attityd när hon ska kommentera det Larssonska hemmet. Man blir nästan lite orolig att hon kommer att dö av euforisk chock inför kamerorna, så uppspelt är hon:

– Karin och Carl Larsson har ju gett oss ett sätt att visa hur det har kunnat se ut i ett hem! Det är som Pettson och Findus, fast för vuxna! På Lilla Hyttnäs fanns det ingen rädsla för förändring. Man öppnade sina armar för rörelse, liksom. Framåtrörelse!! Det byggdes på, gjordes om, togs in, accepterades. Det är ju själva beskrivningen av NYFIKENHET!! Och det tror jag att både Karin och Carl hade inom sig, en STOR känsla av nyfikenhet!!!

Knut Knutsson, antikexperten, gör en brutalt träffsäker parodi på sig själv. Han gestikulerar vilt, pauserar, spänner ögonen i tittaren, gapar och hojtar:

– Sen så är det ju så ROLIGT!! VARFÖR är fönstret… ÖPPET!!??! Den FRISKA luften, dom NYA IDEERNA!!! HÄR, hos Carl Larsson, öppnar man fönstret! Häftigt! RADIKALT!!

Även pösmunken och stjärnarkitekten Gert Wingård uttalar sig och sprider sin visdom:

– Alltså jag tror ju att det är där liksom vår Sverigebild finns idag. Nånstans är det ju i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet som idén om vad Sverige är för nånting byggs!

Johan Knutsson, professor i möbelkultur, slår fast:

– Det är ett hem i rörelse, det är det som är så spännande med det här stället. Ett hem måste få utvecklas, ständigt och jämt, aldrig stanna upp!

Sitter dessa förståsigpåare inte i Carl Larssongården och uttalar sina visheter så sitter de hemma hos sig själva, i utsökta spatiösa sekelskiftesvåningar med designermöbler strategiskt i blickfånget i bakgrunden i jättelika rum.

Jag blir helt utmattad av att se och lyssna på dem. Inte visste jag att det var så förbaskat komplicerat att bo och sätta sin egen prägel på sitt hem.

Visserligen bor även jag i sekelskifte och har högt i tak, men någon stor våning om 200 kvadratmeter har jag inte. Och några designermöbler har jag inte heller, mer än möjligen fyra stolar av en okänd IKEA-designer som är en perfekt kopia av den klassiska Leksandsstolen från 1700-talet.

Men mitt hem kanske inte ens är ett hem utan bara en idé om hur jag vill att Sverigebilden ska gestaltas och uttolkas idag.

Beklagligt nog nådde mitt hem sin fulländning redan för typ 18 år sedan. Sedan dess har jag inte ändrat på något, mer än köpt en ny soffa som ser ut som den gamla jag hade. Så här måste jag tyvärr meddela att mitt hem har stannat upp och slutat vara i ständig rörelse och utveckling. Det har stagnerat.

Eller förresten, ett visst mått av skapande och konstnärlig nyfikenhet tycks jag faktiskt ha eftersom jag i somras bytte ut det vattrade glaset i mitt fullstora Jugendfönster i badrummet till klarglas. Så nu ser jag flera kilometer åt det hållet också och kan se vad folk håller på med i sina trädgårdar.

Och faktiskt, ibland på sommaren öppnar jag även fönstren för att vädra korsdrag. Att det är en häftig och radikal konstnärlig handling visste jag inte, men den nya kunskapen kommer jag att bära med mig resten av livet.

Karin och Carl Larssons hem på Lilla Hyttnäs var naturligtvis enormt nyskapande på sin tid. Jag rekommenderar varmt ett besök där sommartid. Det är en upplevelse.

När man är där kan man även passa på att besöka Stora Hyttnäs alldeles intill, även det lika intressant. Det är ett museum som visar ”ett autentiskt, högborgerligt och orört sekelskifteshem från 1800-talet. Trädgården från 1800-talet är en attraktion i sig, anlagd i tysk stil” (Wikipedia).

Vill man veta mer om Karin och Carl Larssons liv är programmet mycket sevärt. Förutsatt att man står ut med alla pretentiösa, självgoda och tillgjorda kommentatorer som ser sig själva som Guds gåva till mänskligheten och ovärderliga kulturella uttolkare av vad ett vackert och trivsamt hem är.