Man brukar – lite skämtsamt – säga att en svensk av mankön minst en gång om dagen tänker på Romarriket.  

Men påståendet stämmer på mig. Eftersom jag varje dag läser något på latin kommer jag också att tänka på Rom – även om det, till exempel, skulle vara Linné som jag läser något av. 

Man kan leva mycket bra här, i dagens samhälle, utan att ägna Romarriket en tanke – men man kan också ha lite nytta och glädje av att någon gång göra det. 

Man kan lära sig en del om ett rikes uppgång och fall, till exempel: 

När Romarriket expanderade från en liten bosättning på några kullar invid Tibern till först övriga delar av Italien och sedan till områden kring Medelhavet och än längre bort, latiniserades i allmänhet dessa nya områden. Befolkningen övergick till att tala latin. 

När riket gick mot sin upplösning splittrades det i väst i allt mindre delar, samtidigt som olika tungomål ersatte latinet. 

Rom var alltid öppet mot omvärlden, av nödtvång. Stadens växande befolkning kunde inte försörjas med varor från närområdet. Tusentals fartyg befor Medelhavet varje dag för att från Afrika förse befolkningen i staden med gratis säd, över hundra kilo per år åt varje medborgare. 

Sedan riket slutat expandera – och alltså inte nya resurser ”gratis” tillfördes riket och befolkningen i form av slavar och varor – blev det allt svårare att finansiera staten. Det syntes på myntens allt mindre metallvärde och därmed allt mindre användbarhet – statens finanser var alltid överansträngda. 

För att försvara imperiet blev staten tvungen att begära hjälp av de germanstammar som tryckte på mot landets gränser – och samtidigt ge dem tillåtelse att bosätta sig innanför den gräns de skulle försvara. Det kostade mycket rent guld men i längden gick det inte att tillfredsställa dessa hjälptrupper. De tog sig till Rom och plundrade staden och 476 avsatte germanen Odovakar kejsaren och gjorde sig till kung över Italien. 

Sannolikt står dagens Västeuropa inför samma svårigheter och tvingas till samma hänsynstaganden som en gång de styrande i Rom. 

Det har till och med Macron insett. (På engelska.) Han, som lanserade sig som den balanserade, liberala och öppna mittens kandidat och som sådan valdes till president, sade häromdagen, för att försvara sin nya ståndpunkt: Man kan inte ta hand om all världens elände! (On peut pas accueillir toute la misère du monde!) Och Le Pen jublar. (Macron, who was twice elected on the promise of blocking the far right, has instead acted as a conduit of its ideology, highlighted as never before by petty political bickering.) (Le Monde). 

Och, som sagt, Le Pen är förnöjd. 

Hur skall man beskriva det som nu skett i Frankrike och det som tidigare skett i Sverige och på andra håll? Det är en gammal ordnings sönderfall följt av sökandet efter något okänt, nytt. 

Enligt länge rådande doktrin, som behärskade hela det mittre skiktet i politiken, var öppenhet inför idéer, varor och människor, innebärande att de fritt kunde strömma över nationsgränserna, något självklart gott. Denna åsikt omfamnades av alla välutbildade och välorienterade, dvs det styrande skiktet och dess medhjälpare – och av en majoritet kvinnor, särskilt de välutbildade som bodde i storstäderna. 

Det gäller väl fortfarande för idéerna – om de inte kommer i sällskap med en beväpnad man, och i huvudsak också för varorna, om det inte rör sig om narkotika, vapen eller sprängmedel. 

Synen på människor som tar sig över gränserna har däremot förändrats. Den har blivit mer – kanske kan man säga:  sammansatt. Den äppelkindade och blåögda trosvisshet som torgfördes av DN och andra liberala, välorienterade människor kan numera inte vädras utan att mötas av ett hånskratt. DN hukar. 

Numera har främst två insikter kommit också de äppelkindade till del. Det finns invandrare som kommer hit – nu liksom på sextiotalet – för att arbeta, anpassa sig och bli goda medborgare. Men det finns också de som kommer hit främst för att bli försörjda och som inte har någon avsikt att anpassa sig, utan vill fortsätta att leva som i hemlandet. Enklaviseringen och socialförsäkringssystemet gör detta möjligt. 

Det finns också, faktiskt, de som kommer hit för att djävlas. De kan vara brottslingar som kommer hit därför att möjligheterna är goda och straffen låga och de kan vara ideologidrivna desperadon som kommit hit för att med våld tvinga på vårt samhälle sina värderingar. 

Alla utom Miljö-, Vänsterpartiet och Centern har numera insett detta. 

Är detta ett problem? Kanske. Dessa nya invånare – efter en kort tid medborgare med rösträtt – har sina, från den ursprungliga befolkningen, skilda intressen. De vill i allmänhet inte assimileras. De vill fortsätta att leva som förut, i sina gamla hemländer, men med svenska bidrag.  

De försörjes av staten samtidigt som de förser den gamla statens företrädare med sina röster. De bildar block med Socialdemokraterna (och i någon mån med Vänstern, Centern och Mp). 

De kommer inte att, som germanerna, plundra huvudstaden. De kommer att plundra hela landet, försiktigt men omsorgsfullt, på administrativ väg.  

Om de får tillfälle därtill. 

(Men har inte åtminstone S ändrat sig? Kanske. Vem vet. De ändrar sig ständigt. Och den nya regeringen säger sig vilja ändra på hittillsvarande praktik. Vi får se).