Kvinnor kan. På riktigt. Och jag talar inte om kvinnor som lägger ner sin energi på att hata vita män och kräkas över ett inbillat vitt patriarkat samtidigt som de gullar med ett högst påtagligt icke-vitt sådant. De kan ju egentligen inte mycket mer än att splittra och polarisera. Jag talar om de kvinnor som en gång fanns och som det blir färre och färre av, i alla fall i offentligheten. Våra mormödrar och farmödrar, deras mödrar – de fantastiska kvinnor som bidragit till de innovationer och framsteg som skapat välstånd.

Vi har idag minst ett par generationer kvinnor som vuxit upp i tron att make och barn – familjen – är en kvinnofälla. Att det är mer betydelsefullt att stå på barrikaderna och hytta med näven åt medmänniskor av det motsatta könet än att leva i samförstånd. Det är direkt förödande, inte bara för dem själva utan för hela samhället.

Jag hade nyligen ett mycket intressant och givande samtal med en DGS-läsare om just det här. Han berättade om sin egen mormor, som under ett långt och lyckligt äktenskap stod vid sin makes sida och möjliggjorde familjens förkovran – genom att vara just kvinna. Under andra världskriget tog hon hand om familjen medan maken var förlagd vid norska gränsen.

Så har det varit genom historien. Män och kvinnor har stått sida vid sida, med olikheter som kompletterat varandra. Men tänk om, sa DGS-läsaren, mormor ständigt mötts av pikar om hur orättvist det var att just hon skulle stanna hemma och ta hand om barnen medan hennes man fick vara ute i fält och ”roa sig”? När hon hade hört det tusen och åter tusen gånger så skulle hon ha blivit så hjärntvättad att hon till sist kanske hade tagit ut skilsmässa.

Jag tror han har helt rätt. Jag har själv märkt att min relation till min make, hur jämställd den än är (på lika villkor – baserat på våra olikheter!) har svajat betänkligt under perioder då jag varit omgiven av kvinnliga vänner som varit indoktrinerade av babblet om ”kvinnofällan”.

Jag minns särskilt en person, som jag hade en hel del kontakt med när sonen var barn. Om henne och hennes attityd skrev jag i en text för några år sedan, under rubriken Det är ingen kvinnofälla att älska livet som maka och mor:

Min väninna hade synpunkter på nästan allt jag gjorde – det vill säga, sådant som för mig som småbarnsmamma kändes rätt naturligt. Hon hade nämligen redan då, i början av 90-talet, anammat den då relativt nya trenden att kvinnor ska undvika allt som kan räknas som ”traditionellt kvinnligt”. Således kritiserade hon mig för att jag lagade mat, diskade, bytte blöjor, tvättade och städade och var det nu kunde vara. Varför överlät jag inte dessa sysslor på maken?

Det gjorde jag. När maken var ledig. Men det var han bara på helgerna – dessemellan arbetade han natt och rejält långa pass dessutom. Därför hade det alltid fallit sig naturligt att jag gjorde vardagssysslorna i veckorna så att han fick sova sina åtta timmar. Det kändes liksom inte rimligt att sitta och fika hela dagarna, och sedan väcka maken innan han fått sin sömn, bara för sakens skull.

Det gjorde det dock för min väninna. Hon hade inga som helst problem med att tillbringa dagen med att fika och se på såpor, eller åka in till city och shoppa, medan hennes man jobbade. Hon hade heller inga problem med att låta honom ta över både barnpassning, matlagning, tvätt och städning när han kom från jobbet framåt kvällen. Tvärtom – hon var mycket stolt över arbetsfördelningen i deras hem och tyckte så vansinnigt synd om mig, som fastnat i ”kvinnofällan”.

Själv har jag aldrig upplevt det som en kvinnofälla att ta hand om barn, stötta min make efter en dags hårt arbete (eller i vårt fall, en natts hårt arbete). Det betydde inte – och betyder fortfarande inte – att jag svassar runt honom som en äggsjuk höna för att vara till lags. Vad det betyder är att vi finns där för varandra och ställer upp på varandras olikheter. Vi har våra givna roller, det har vi alltid haft, precis som våra föräldrar och deras.

Precis som läsarens mormor och morfar. De fanns där för varandra, genom hela livet, och hann fira diamantbröllop innan döden skilde dem åt. Utan hustrun, som skötte familjen, hade hans morfar inte kunnat tjänstgöra vid norska gränsen när det behövdes, ej heller kunnat arbeta och sträva för familjens bästa. Utan sådana hustrur, sådana fantastiska kvinnor, skulle knappast någon man ha kunnat göra sin plikt för fosterlandet eller, för den delen skapa det välstånd som vi tar för givet. Hur hade det då blivit för kvinnor och barn? Det behövs sammanhållning, solidaritet och gemenskap mellan könen om man ska kunna skapa ett gott samhälle.

Det här vet de allra flesta män jag känner. Jag har ytterst sällan träffat män som nedvärderar kvinnor – de vet att män som skapat framgång och välstånd påfallande ofta har haft en kvinna vid sin sida. Däremot har jag träffat en chockerande mängd kvinnor som fnyser åt de systrar som tagit hand om barn och familj, som älskat den traditionella kvinnorollen och som alltid funnits där för sina män. De beklagar sina mödrar, sina mor- och farmödrar, beklagar och föraktar alla kvinnor som inte förverkligat sig själv enligt den nya tidens feministiska doktrin.

Och det är just det som är kvinnofällan. Att tro att män och kvinnor är exakt likadana och måste leva sina liv på samma sätt. Att inte förstå att det enbart är genom att bejaka olikheterna som vi kan skapa jämställdhet och harmoni.

Foto: Elin och Hulda, skribentens mormor och dennas syster, två fantastiska kvinnor födda i slutet av 1800-talet.