Den humanistiska stormakten hade vid mitten av sjuttiotalet fattat att den var en humanistisk stormakt och gjorde sig redo för att ta konsekvenserna. Den insåg att den skulle bli ett invandringsland men förstod även att den inte visste hur man gör när man är ett invandringsland. Den skrev därför till alla sina myndigheter och bad dem tänka igenom saken och skicka sina synpunkter. Det gjorde myndigheterna. Allt sammanställdes i en utredning på ungefär tvåhundra sidor om sådant som inrättande av en ny myndighet för övervakning över hur tolkar ska auktoriseras respektive berövas sin auktorisation.

Detta omfattande regelverk antogs enhälligt av riksdagen. Vad riksdagen inte förstod var att den därmed (enhälligt!) upphävde svenska folket gamla monopol på att definiera sin egen kultur. Du vet vad jag menar, till exempel sådant som att det plötsligt blir korrekt att kalla sin nästa för ”du” i stället för ”doktorinnan” och lika plötsligt helt förkastligt att aga barn. Invandrarna förväntades inte ens anamma svenska bruk och seder utan fick i stället bidrag för att behålla och vidareutveckla sina medförda traditioner.

Så här femtio år efter propositionen har svenska folket motvilligt börjat inse att hela integrationsprojektet sedermera stött på oväntade förhinder. För det första var invandrarna för det mesta inte särskilt intresserade av att anamma svenska bruk. De gjorde motstånd mot tanken på att äta julskinka och att betrakta hunden som människans bästa vän. För det andra visade sig svenskarna, som från början hade varit övertygad om sin egen överlägsna tolerans och anpasslighet efter främmande sociala skick, helt oförmögna att tåla ens de bland åtskilliga invandrare mest uppskattade främmande sedvänjorna såsom barnagan.

Nu ska det arabiska studieförbundet Ibn Rushd av den svenska staten bestraffas med återbetalning av kulturellt skattestöd just för vård av egna sedvänjor i enlighet med den halvsekelgamla propositionen. Ibn Rushd har nämligen, som det verkar, ordnat studiecirklar för nyblivna muslimska föräldrar och därvid använt ett arabiskt studiematerial som på engelska heter ”The Upbringing of Children in Islam”.

Det hela verkar vara en motsvarighet till gamla tiders uppfostringsböcker av Dr. Spock där oroliga föräldrar kunde få de absolut modernaste tipsen om hur barnen skulle danas. Islamska barn måste börja be böner vid sju års ålder och om de vägrar ända till tioårsåldern ska de agas. Uppfostran ska inledas med medlidande och kärlek. Om det inte fungerar kan föräldrarna sluta umgås med barnen (hur nu det ska gå till undrar jag som ser till det praktiska) och om inte det heller fungerar får man ta fram rottingen.

Det står i Svenska Dagbladet, som uppmärksammar händelsen, att föräldrarna får råd även att homosexualitet är en synd och liksom mord, otrohet och stöld ska bestraffas med döden eller med olika slags stympning. Kanske har jag bläddrat alltför ytligt i ”The Upbringing of Children in Islam” och därför inte hittat någon sådan straffkatalog. Men det kan också vara någon annan sorts missförstånd som ligger bakom. I Baghdad tror gatudemonstranter att svenska socialsekreterare kidnappar arabiska barn. Jag kan nog tänka mig att det kan komma ett par vänliga och välutbildade socialarbetare hem till en arabisk familj för att i enlighet med svensk lag och domstols beslut omhänderta ett barn för att den arabiska pappan läst att man i vissa lägen bör aga barn. Ska man som svensk bli förvånad över det? När det i Sverige, så sent som fyra år efter propositionen 1975:26, fortfarande inte var förbjudet att slå barn (annat än, underligt nog, sina egna). De invandrade araberna kunde troligen få statsbidrag för att värna om sina medhavda, hävdvunna bruk, till exempel barnuppfostran enligt Baghdadmodellen.