År efter år diskuterar folk problemen i den svenska skolan. Vi som varit med ett tag vet att det dessutom ständigt är samma slags diskussioner. Skoleländet är inget nytt – det har pågått i decennier. Jag kan förstås inte svara på hur skolan vara när mina föräldrar var barn, men en sak vet jag och det är att de – trots att de bara gick sex år i folkskola – inte bara lärde sig läsa, skriva och räkna utan dessutom växte upp till dugliga och allmänbildade människor men från och med att flumskolan tog grepp om barnen har det varit si och så med den saken.

Själv började jag skolan just vid den tid då 68-vänstern börjat kidnappa alla samhällsinstanser och flumskolan gjorde sitt intåg. Till en början, i lågstadiet, märktes inte så mycket av det för förändringarna hade inte riktigt trätt i kraft då. Således fick eleverna lära sig läsa, räkna och skriva både text och skrivstil, och dessutom stod rättstavning på schemat. Det gav en mycket bra grund för framtiden, det är jag och mina jämnåriga vänner rörande överens om.

Senare, när sonen började skolan, var rättstavning ute. Huvudsaken var att ungarna skrev, det där med att stava rätt var förlegat och onödigt. Och jag törs knappt tänka på hur det är idag när en förödande kombination av lättja och benhård tro på postmodernistisk frälsning gjort ungarna beroende av läsplattor och datorer istället så till den grad att de tycks ha svårt att använda sina egna hjärnor.

När jag började i högstadiet var flummet i full gång. Inte ens lärarkåren gillade en elev som ville lära sig saker och ting – vi var totalt utanför. På 70-talet skulle man inte anstränga sig, det viktigaste var att man gjorde det man hade lust med. På fritidsgården satt personalen och rökte både cig och annat tillsammans med eleverna och i klassrummen var det total anarki.

Vi ambitiösa elever var dock bra att ha i vissa sammanhang, till exempel till de grupparbeten som blev allt mer populära ju mer lärarna insåg hur förbaskat bekvämt det var att inte behöva anstränga sig. Då sattes vi ihop med de minst studiebenägna eleverna och fick samordna arbetet. Vilket naturligtvis innebar att vi fick göra hela jobbet, eftersom vi var måna om våra betyg. På så vis åkte de lata och ointresserade eleverna snålskjuts och fick bra betyg även de, utan att ha lyft ett finger.

Vanliga prov hölls det så sällan som det bara var möjligt och betygen pratades det sällan om. Men en gång om året skulle man göra så kallade standardprov, senare kallade centralprov, för att se hur skolorna i landet låg till jämfört med varandra. Då kunde man se resultatet av att man faktiskt hade pluggat. Lärarna viftade dock bort standardproven och menade att de inte sa något viktigt om ens kunskapsnivå eftersom kunskap är mer än bara sånt man lär sig i skolan.

Inte heller avspeglades ens resultat på standardprovent på betygen. Man fick inte högre betyg för att man hade toppresultat på de nationella proven. Däremot kunde vissa elever få rena glädjebetygen eftersom ingen ville ge klassens värstingar sämre än åtminstone medelbetyget en trea.

De drog också gärna ner på högsta betyget fem för klassens mest ambitiösa. Alla de sex, sju eller hur många det nu kunde vara, som skrivit alla rätt på i stort sett alla prov kunde ju inte få femmor, det måste vi förstå! Alltså kunde man ena terminen få en fyra för samma provresultat som terminen därefter var värt en femma samtidigt som den som presterat undermåligt ändå kunde få betyget tre.

Det här med skoleländet är alltså inget nytt, även om det naturligtvis tillför än mer problem att så många elever numera har ett annat modersmål än svenskan, får ytterst lite uppbackning i hemmet och ibland inte ens kan läsa eller skriva när de kommer till sin mellan- eller högstadieklass.

Framför allt tror jag att det är den ständiga debatten om elevernas självbestämmande som ställer till det mest. Det är inte barnen som ska bestämma om de ska ha läxor eller ej, hur lektionerna ska vara uppbyggda och vad det nu kan vara de har synpunkter på – det är lärarna. Lärare och skolledning har ansvar för att barnen får en undervisning som ger kunskaper och färdigheter som blir till nytta längre fram i livet.

Lärare och skolledning har dock inte ansvar att fostra barnen i något annat avseende än det rent kunskapsmässiga. Och det är det andra stora problemet. Skolan har tagit på sig alldeles för mycket socialt ansvar för barnen, många lärare ojar sig mer över att det finns ekonomiska skillnader mellan barnen än att de ingenting lär sig i skolan. Här skulle jag vilja säga: Lärare bliv vid din läst! Det är föräldrar som ska ta ansvar för barnen, inte skolan. Skolan ska tillhandahålla undervisning och ett sätt att nå fram till detta långtifrån omöjliga mål är att återinföra katederundervisning och stenhård disciplin i klassrummen.

Foto: Bäckahagens skola, söder om Stockholm 1992 (Wikimedia commons)