PATRIK ENGELLAU: COP28

Det är inte bara genom att i egenskap av vit man ansvara för flera århundradens, kanske årtusendens, slaveri och andra slags tilltagande förtryck av alla andra människor, det vill säga av dem som inte är vita män, som jag har skuld. I dagarna har årets stora miljömöte COP28 inletts i Dubai, Förenade Arabemiraten. För att försätta de 70 000 delegaterna i ett lagom upphetsat stämningsläge och påminna dem vad det hela handlar om påpekade Indiens premiärminister Nahendra Modi att min skuld fortsatt att öka under det senaste seklet: ”Under de senaste hundra åren har en liten del av mänskligheten ägnat sig åt hejdlös exploatering av naturen”, sa han och fortsatte med ödesmättad stämma, ”och nu betalar mänskligheten för detta”.

Den lilla delen av mänskligheten som förstör för alla andra är sådana som jag, alltså vita män från länder som blivit rika genom utsugningen av Modis förfäder och nu ska lösa en del av sin skuld genom att inrätta en fond. (I den officiella svenska delegationen som ska representera vårt land i emiratföreningen ingår en grupp samer vilket känns betryggande eftersom de flesta svenska delegaterna tillhör det flerhundraåriga förtryckarsamfundet och kan behöva påminnas om sin skuld av ett antal renrasiga politruker med nedärvda erfarenheter av svenska statens skallmätningar.)

FN har nästan 200 medlemsländer varav ett dussintal är före detta vita förtryckare och därför fortfarande skyldiga till andras fattigdom och elände såväl i det förgångna som i nutiden. Ett av huvudsyftena med FN:s möten, till exempel COP28-mötet, är att detta uppbyggliga narrativ ska upprepas och belysas ur alla tänkbara perspektiv samt att det vid evenemangets slut ska inrättas en fond som finansieras av oss vita före detta förtryckare (ehuru fortsatt skyldiga) och utnyttjas av avkomman till de före detta förtryckta.

Vid COP15 när Parisavtalet ingicks gjordes ett första försök med en sådan internationell miljö- och rättvisefond. Per 2020 skulle hundra miljarder dollar om året, ungefär en fjärdedel av Sveriges bruttonationalprodukt, årligen överföras från rika till fattiga nutida avkomma till de ursprungliga 1600-talsaktörerna, men det blev inte så. De fulla årliga bidraget till fattiga länder beräknas komma på plats först i år. Såklart att de fattiga länderna blir rasande när pengarna inte överförs enligt plan. Därför ska en ny fond inrättas vid det nu pågående mötet i Dubai.

Den här gången ska de rika länderna pynta tvåtusen miljarder dollar om året för att betala för de förtryckta världsmedborgarnas miljöinvesteringar (plus nya kontor, nya tjänster, nya konferenser och andra kollaterala fördelar som med nödvändighet hänger med). Det är ungefär fem svenska BNP. Om världen fortsätter att utvecklas enligt hittills inövade principer så kommer dessa betalningslöften inte helt att infrias och i-länderna därför som straff tvingas lova att finansiera en ny utvecklingsfond på årliga tjugo svenska BNP eller däromkring.

Vid sidan av den nya fonden kommer COP28 att diskutera själva huvudfrågan som är om världens länder ska lyckas skära ned sina utsläpp av växthusgaser tillräckligt för att den samlade temperaturökningen sedan ”förindustriell tid” ska hålla sig under två grader eller helst 1,5 grader. Det är ingen som vet vilket inte är så konstigt eftersom det datum när målet ska vara nått inte har definierats lika för alla. För övrigt är begreppet ”förindustriell tid” svårhanterligt eftersom jordens normalbeteende är att temperaturen varierar åtminstone några grader mellan närliggande år. När mätpunkten 2050 infinner sig kan det visa sig att målet är nått om man jämför med ett visst förindustriellt år men inte alls i jämförelse med ett annat och närliggande.

I vilket fall som helst är utsläppsminskningarna helt otillräckliga. Enligt en nyligen publicerad FN-studie måste utsläppen minska med 43 procent mellan 2019 och 2030 för att hålla temperaturökningen under 1,5 grader medan de i verkligheten förväntade utsläppsminskningarna i stället ligger kring 3,6 procent. (Jag tycker att alla sådana beräkningar känns skakiga, till exempel anger procenttalen ibland temperaturminskningar och ibland utsläppsminskningar, hoppas det finns åtminstone några som begriper bättre än jag.)

Men allt detta är vetenskapligt finlir som kan vara relevant. Vad jag undrar över, även om jag vet att det är ouppfostrat att undra sådana saker, är om hela projektet ”energiomställning” är hållbart. Medan västvärlden plågar sig för att övergå från fossila bränslen till några andra sorters drivmedel som ännu inte är tekniskt färdigutvecklade och kanske kommer att få lida svårt för det så ägnar sig resten av världen till att bränna mer olja och kol och att kritisera väst för otillräckliga besparingar.

Under tiden använder länder som Saudiarabien och arabemiraten COP28, som mest verkar som en Kiviks marknad, som bazaar för att sälja så mycket olja och gas som det går.

Patrik Engellau