Varför är svensk politisk debatt så inskränkt? Varför springer alla förståsigpåare i flock? Inte är det ett bra sätt att hitta ny information – alla får samma. 

Under lång tid har nu har alla kommenterat det höga förtroendet för Magdalena Andersson, utan att på något sätt ifrågasätta det.  Det har tagits som något naturgivet. 

När nu förtroendet för henne sjunker har man inte heller någon förklaring. 

Fast – det behövs ju inte heller. Det är så uppenbart: 

Hon vet att alla vet att hon är utan verkliga åsikter, utan bestämda uppfattningar . Det måste leda till förskräckliga känslor av obehag och osäkerhet hos henne och andra i partiet. Så, varför inte säga som det är: ”Vi får se” – viket alla vet betyder: ”Jag – vi – vet inte”. 

Nu kommer hennes mycket höga förtroendesiffror att månad för månad minska. 

Detta skrev jag i somras. Det hade kunnat skrivas långt tidigare. 

Det finns en ursäkt för bristen på försök att förklara det under lång tid höga förtroendet för Magdalena Andersson: Hon framstår som en spökgestalt, utan innehåll innanför sina konturer. Hon har ideligen bytt åsikter. 

Hon är dessutom mycket frånstötande. Jag har upprepade gånger skrivit om henne under rubriken  Sveriges obehagligaste politiker. Ingen kan se något positivt eller på annat sätt vinnande hos henne. 

Varför får hon sitta kvar? Hennes ideliga byten av uppfattningar och ståndpunkter stör inte så mycket. Det är likadant i övrigt i partiet. Partiet kan alltså inte byta ledare, därför att de i så fall måste bestämma sig för en bestämd politisk inriktning. Det kan det inte. 

Det jag sett och kommenterat måste alla andra också sett. Ingen har velat eller vågat kommentera det de sett. Varför? Är alla verkligen så fega? Så osjälvständiga?