Birgitta Sparf skrev igår en alldeles utmärkt krönika om den politiskt korrekta åsiktskorridoren, och nämnde även Socialdemokraternas löjeväckande granskning av sig själva. Deras patetiska försök till avbön ger henne ny energi, säger hon, och jag förstår hur hon menar. Det är på sitt sätt underhållande att se dem slingra sig som maskar på kroken och svänga sig med bortförklaringar och lögner samtidigt som de fortsätter slå sig själv för bröstet. Och jag önskar att jag kunde känna likadant. Men tyvärr känner jag mig mest dränerad på energi.

Socialdemokraterna har blivit som en usel följetong, en såpa av den stil som rönte stor popularitet i tv på 90-talet när kabelkanalerna bjöd upp till dans. Det är samma tugg år efter år efter år, men under ytan händer ingenting. Det som påbörjades under Palme, när de självsvåldigt beslutade att Sverige skulle bli ett mångkulturellt land, fortsätter i oförminskad styrka och idag skulle de inte kunna ändra riktning ens om de ville. Socialdemokraterna är helt beroende av en fortsatt hög invandring, främst från muslimska länder, för att ha en chans att kunna återta makten. Och makten, den vill de ha. Till varje pris.

Sveriges bästa är de inte lika intresserade av. Det har de dessutom varit öppna med. Magdalena Andersson har sagt att S aldrig, aldrig, aldrig kommer att samarbeta med Sverigedemokraterna. Det är detsamma som att säga att hon ger blanka den i landets bästa, eftersom det kan komma tillfällen då alla partier måste samarbeta med varandra för landets bästa.

Ändå fortsätter folk att rösta på Socialdemokraterna, som om de fortfarande vore ett statsbärande parti med landets och folkets bästa för ögonen. Inte lika många som förr, för partiet är långt mindre än de var under sin storhetstid, men alltför många för att de ska kunna förpassas till marginalen. Och det är där de behöver vara om Sverige ska gå att rädda. Hur är det möjligt att det fortfarande finns väljare som inte inser det?

Jag är dödstrött på det här byket. På Magdalena Andersson och hennes hopsnörpta mun, på gaphalsen Lena Hallengren och hennes aggressiva blick, på Annika Strandhälls ständiga twittrande (är hon på fyllan när hon hamrar fram sina korkade oneliners eller tror hon att hon framstår som tuff och modig?)

Karlarna är inte bättre, de – om man nu kan kalla dem för karlar överhuvudtaget. Damberg, Ygeman, Hultqvist, Johansson… De stinker av inkompetens och, än värre, av lömsk ohederlighet. Man blir ju mörkrädd när man tänker på att de tillhör toppskiktet av det socialdemokratiska partiet.

Jag behöver bara se dem på bild för att bli så trött att jag skulle behöva sova i två dygn för att bli utvilad. Och när jag råkar höra dem prata… Ja, då känns det som om jag skulle behöva gå i ide hela vintern. Minst. Men vad hjälper det? De är ju ändå kvar när jag vaknar, ivrigt påhejade av folk som fortfarande sover och drömmer folkhemsdrömmar.

Foto: Skärmdump, SVT