Idag kan de flesta svenskar titulera sig ”medelklass.” Men är någon stolt över att göra det? Nja. Snarare skäms vi. Det är tråkigt att vara medelklass. Mellanmjölk. Svenssonsvensson. 

För de yngre kan det vara svårt att föreställa sig, men det fanns en tid då folk var stolta över att tillhöra medelklassen. Man såg sig som en gyllene medelväg mellan den gamla överhetens dekadens och massornas barbari. Istället för att ha ärvt sin position ansåg man sig ha förtjänat den genom utbildning, skötsamhet, artighet, lydnad, och flit, vad Deirdre McCloskey kallade medelklassdygderna. Man ansåg sig vara en meritokrati. Arbetarklassen skulle fostras, adeln och det gamla ersättas med rationalitet. Sakta men säkert skulle världen blomstra. Nog var detta skötsamhetsideal alltid tråkigt, men man var stolt över denna tråkighet. Strebermentaliteten var vägen till framgång.

Men denna stolthet har tynat sedan det andra världskriget, och det har tynat eftersom det fungerade. Medelklassen segrade sig till döds.  När folk blir rikare så ändras deras mål från materiell framgång till självförverkligande. De tråkiga vardagsdygderna förlorade sin charm eftersom deras belöning – välstånd – blivit en självklarhet. Idag kräver inte trygghet skötsamhet. Snarare tycks det (källa: Instagram) vara färgglad våghalsighet som lönar sig. 

Vilka andra källor till stolthet har medelklassen, bortom materiell framgång? Något som traditionellt medelklassen är bildning och utbildning. Detta respekterades och sågs även som praktiskt nyttigt. Denna respekt är nästan borta. Utbildning har förlorat sin exklusivitet, och åtminstone bland yngre så har alla nu någon form av utbildning. 99% av varje årskull går i gymnasiet. Resultatet är inte att 99% får den respekt en gymnasieexamen en gång gav, utan istället att examens värde urholkats. Tillgång och efterfrågan. Om alla har något så kan man inte vara stolt över det. 

Men pengarna då? Man är medelklass om man har pengar att köpa det som behövs. Vilket nu de flesta har om de har jobb och är villiga att spara. Stigande välstånd och generösa lånevillkor har gjort ”vovve, villa, Volvo” lättillgängligt. Hur stor andel av Sveriges befolkning som är medelklass är svårt att säga, och är i slutändan en definitionsfråga. Vissa källor säger 70%. Ju större en grupp blir och desto mer tillgängligt dess medlemskap, desto mindre stolthet kan den erbjuda 

 Vi människor vill sticka ut och vara speciella. Men vi vill även vara som alla andra. Det är svårt att jämka samman dessa mål, men det går. Lösningen är att vara som alla andra, fast bättre. Det gäller alltså att vi först identifierar ett ideal, ett mål, en livsstil, som vi sedan följer till bästa förmåga. Detta ger oss spelets regler, men därefter så spelar vi för att vinna. Problemet med medelklassidealet är att dess ideal inte gör individen tillräckligt speciell, eftersom alla nu följer det.  

Visst finns det skillnader mellan dem som tjänar 15 000 i månaden och dem som tjänar 150 000, men denna är långt mindre betydelsefull än den historiska skillnaden mellan de hungriga och de mätta. Vi är nu alla jämlika, på så sätt att vi alla har vad vi behöver. Det finns färre skäl att vare sig se upp eller se ned på någon. Detta gillar vi. Eller påstår oss gilla. Egentligen skulle vi nog föredra att ha någon att se ned på. Men nu är det svårt att hitta sådana, och i vilket fall accepterar varken samhälle eller samvete att man ser ned på samhällets olycksbarn. Men ändå – stoltheten viskar i örat: Är det inte bättre att vara rikast bland de fattiga än fattigast bland de rika?   

Sökandet efter stolthet förklarar delvis och nu de olika grupper som arbetar med ras och sexualitet. Ideologi ger mening och fiender att kämpa mot. Medelklassens vaga ideal erbjuder inte samma stolthet som att vara klimathjälte, en sextondels same, eller homosexuell. Tänk ”prideparaden.”   

En intressant version av detta stolthetssökande är typiska medelklasspersoner som ändå insisterar på att de är arbetarklass. Många klassiska arbetaryrken, främst inom hantverk, som elektriker, rörmokare, snickare, är nu långt mer välbetalda än vad som tidigare var klassiska medelklassyrken, som lärare och tjänsteman. Och då medelklassens materiella attribut är sådant alla vill ha och alla kan få så tvingas välbeställda arbetare in i medelklassen. De skulle inte kunna undvika det och samtidigt spendera sina pengar. Men att det är så lätt att ta sig in i medelklassen betyder att man inte kan vara stolt över att göra det. Bättre att lajva arbetarklass och sjunga gamla kampsånger som inte har haft någon relevans på åtminstone ett halvt sekel.   

Klassamhället är inte dött. Men det är urholkat som en gammal trädstam. Klass ger oss inte längre gemenskap, stolthet, eller något att sträva mot, utan det är mest en fråga om pengar. Men pengar är idag en icke-fråga, då det är lätt att få tag på. Detta är ett exempel på modernitetens stora problem, som finns i flera versioner. De gamla traditionerna och gemenskapskällorna sinar, och ersätts med ingenting. Detta ingenting ger oss en tragisk frihet. Medelklassidealet ger inte längre någon vägledning. Vi är nu dömda till frihet, och tvingas besvara den jobbiga frågan om hur vi ska använda den. Desperat söker vi efter något att vara stolta över.  

Jakob Sjölander är filosof och författare, bland annat till ”100 Failed Predictions” och “The Future of Yesterday: Predictions, Forecasts, and Failures”