Att människor eftersträvar andras beundran går att begripa. Att en del i detta syfte går till överdrift kan man också begripa; kampen om nästans uppmärksamhet och gillande är hård och det kan vara motiverat med en del fräcka chansningar i form av extrema utspel, låtsaslekar, solochvår och blå dunster.

Vad jag däremot har svårt att begripa är att så många faller för vad som vid snart visar sig vara effektsökeri och pretentiöst dravel.

Ett typexempel är rysk kaviar, små svarta, knastriga fiskägg som för det mesta kommer från Iran. Det finns människor i min närhet som ser ut som om de skulle få vidkännas överjordisk lycka bara man nämner företeelsen vid namn. En snabbkoll på internet visar att priset för vissa särskilt uppskattade sorter kan ligga nära 100 000 kronor kilot.

Jag har, nota bene, inget emot rysk kaviar. Det kan faktiskt vara lite kul att känna sältan på tungan och kraset av de små äggen mot gommen. Det är inte maträtten jag ogillar, utan kulten kring de små grynen.

Då och då utsätter jag mig för misstänkt pretentiösa saker i undersökningssyfte. Till exempel kan jag gå på superlyxkrogar och äta avsmakningsmenyer för flera tusen kronor, inte i hopp om att få en gastronomisk upplevelse för livet, utan för att kontrollera mina fördomar. Jag blir sällan besviken. Det är nästan alltid så uppblåst som jag förmodat.

Jag säger inte att man inte kan få uppleva alldeles särskilt god mat. Men erfarenheten har lärt mig att i valet mellan att skapa något vackert och något gott så sätter stjärnkocken normalt estetiken i första rummet.

Det händer att jag går så långt som att läsa Dagens Nyheters kultursidor i samma avsikt. Dessa sidor är, enligt min uppfattning, det skruvades stamort på jorden. Nyligen, en snöig och lat söndagsmorgon, tog jag ett djupt andetag och kastade mig handlöst ned i detta schakt av snobbig och självgod tillgjordhet.

Jag fick läsa om en kvinna från Umeå som spelar gitarr och enligt uppgift skriver uppskattade sångtexter. Hon var avbildad i olika affekterade positioner, till exempel hoppandes kråka.

Det är kanske med den här sångerskan som med den ryska kaviaren. Hon är kanske helt okay. Men det får läsaren ingen chans att bedöma. Inte en rad av hennes berömda penna återges. I stället får man reda på att hon varit på Munch-muséet i Oslo och blivit upprörd över att muséet handlar om Munch i stället för om Munchs moster Karen, som uppfostrade konstnären. Det kommer ingen motivering. Antagligen är avsikten att läsaren ska bli imponerad av den feministiska djärvheten i låtskriverskans tänkande.

Jag blir bara förolämpad (och det borde sångerskan också bli). Tidningens ambition verkar inte vara att göra mig bekant med en person som eventuellt har något vettigt att säga, utan att göra mig förstummat imponerad, ungefär som man förväntas bli när man går på en flerstjärnig krog och serveras två korslagda gräslöksstrån av ett kulinariskt geni som lovordar sin egen rätt med franska fraser.

Sedan hamnar jag i en tyckarartikel som, apropå muslimska terrordåd mot judar, uttrycker en förhoppning om att vi ”en gång för alla [ska] dra upp en tydlig skiljelinje… mellan den falska vördnaden för religionen och den äkta respekten för de mänskliga rättigheterna”.

Det där sätter myror i huvudet på mig. Menar författaren att de muslimska mördarna hade en falsk vördnad för religionen? Och att det finns en falsk respekt för de mänskliga rättigheterna (eftersom det tydligen finns en äkta borde det också finnas en falsk)? Hur kan han veta att mördarna inte hade en äkta vördnad för religionen? Och vad menas med en skiljelinje mellan en vördnad och en respekt? Jag tror inte på folk som svänger sig med ordrika grumligheter. Har ni hört den här: ”det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta”? (Esaias Tegnér i Epilog vid magisterpromotionen 1820) 

Predikaren har en näraliggande synpunkt. Se 5:6:

           Se, där mycken tanklöshet och fåfänglighet är, där är ock en myckenhet av ord.

Plötsligt kommer min dotter på besök och jag läser upp den här texten. Då säger hon: ”Äsch, pappa, du är programmerad att vara överdrivet kritisk”.

Jag tar åt mig men riposterar strax med Predikaren 1:18: Ty där mycken vishet är, där är mycken grämelse; och den som förökar sin insikt, han förökar sin plåga.