En sak som slår mig varje gång de visar klimataktivister på tv är att påfallande många av dem är äldre kvinnor, det som förr kallades tanter. Det är kvinnor på 65 plus som roar sig med att limma fast sig på motorvägar och sabotera för vanligt folk som försöker ta sig till sina jobb. Aktivismen är deras hobby, ungefär som forna tiders tanter ägnade sig åt sin syjunta. De har bara bytt stickningen mot slagord och finklänningen mot jeans och fleecetröja.

Utan att ha något annat än min egen cynism på fötterna ska jag försöka mig på en gissning om hur de här kvinnorna har det i sin vardag. De har uppenbarligen lämnat arbetslivet bakom sig, eftersom de har tid att sabotera för andra som jobbar. Eftersom de heller inte tycks ha några problem med att bötfällas för lagbrott är de sannolikt ekonomiskt oberoende. Det tyder på att de har bra pension och att de alltså haft välbetalda jobb medan de fortfarande var i arbete – alternativt en fullgod änkepension efter en välbärgad äkta hälft som lämnat jordelivet.

När änkeståndet (eller bara livets höst i största allmänhet) väl inträtt blir tristessen säkert lite tung och det behövs något nytt för att muntra upp tillvaron. Ålandskryssningar är inte längre vad de en gång var – numera krävs något annat än en lila långklänning och hennarött hår för att en äldre dam ska känna sig attraktiv och åtråvärd. Och vad kan då passa bättre än att börja agera aktivist? Då visar man ju hur otroligt engagerad och viktig man är utan att ens behöva sminka sig på morgonen.

Med aktivismen kommer dessutom ungdomen på köpet, för klimataktivisternas främsta frälsarfigur började ju sin bana som ett försvarslöst litet barn. Så värst försvarslös var hon förstås inte, eftersom hon hade pr-gurun Ingemar Rentzhog i ryggen, men omyndig var hon i alla fall. Vilket förstås var jättebra både för henne och herr Rentzhog eftersom varje uns av kritik kunde avfärdas som illasinnat hat mot ett barn. Inte ens det faktum att mamma Malena skrev i sin bok att Greta ”tillhör dem som kan se koldioxiderna stiga mot skyn” kunde få folk att besinna sig och tänka till.

De uttråkade tanterna var bland de första att haka på och det skulle inte förvåna mig om varenda en av dem har ett Greta-altare där hemma. Där tänder de hemstöpta klimatsmarta ljus och mässar entonigt innan de kokar rättvisemärkt kaffe och knaprar baklava från det palestinska bageriet i förorten. Där de givetvis inte bor, utan dit de endast åker (i grupp) någon gång om året för att njuta av mångkulturen.

Medan de sedan intar kaffetåren i tryggheten i det homogena medelklassområdet där de framlever sina liv planerar de för nästa spännande aktion och beställer lim i storpack från en storgrossist på andra sidan jordklotet.

Jag tror att de här aktivist-tanterna har hur kul som helst. I sin nya roller får de uppleva både spänning, skratt och gemenskap och har de riktig tur får de till och med vara med i tv. Där kan de, med viktig min och allvarsam blick, förklara att de – till skillnad mot de där eländiga typerna som åker till jobbet varje dag och kämpar för att försörja familjen – gör något viktigt. Det är klart att det slår både knyppling, stickning och broderi.

Foto: Syjunta anno 1940, via Wikimedia Commons